Hej igen.
Nu har det gått några dagar sen jag sist var här och skrev.
Mycket beroende på att jag har varit på resande fot.
Jag vill börja dagens text med att klargöra att Meas uppfödare alltid har funnits och fortfarande är med oss, på alla veterinärbesök. Hon stöttar och sparkar på mig så jag håller inslagen riktning. Jag är henne evigt tacksam, inte bara för att Mea får bo hos oss utan även för alla telefonsamtal, bilresor och bollande vi haft under dessa 6½ åren. Jag vet att detta smärtar henne i minst lika hög grad som det smärtar oss.
Uppehållet i skrivandet beror även på att Meas uppfödare och jag gjorde ett uppehåll, ( ibland behöver man tänka till) på några dagar efter hennes 2:a röntgen den 4/7-11. Nästan på dagen 5 år sedan. Vi blev lessna och lite chockade tror jag och båda behövde fundera lite på framtiden.
Jag hade under denna tiden den stora glädjen ( turen) att vid några tillfällen under min utbildning, träffa chefsveterinären samt rehabchefen på Strömsholm. Jag fick mycket värdefulla tips om Meas vidare träning och hur jag på allra bästa sätt skulle hjälpa henne.
Efter en lång diskussion mellan uppfödaren och mig, övergick Mea i min ägo. Var jag beredd på att ta hand om Mea på bästa sätt? Hur tänkte jag framtiden? Eftersom jag nyfiken och kunskapssökande, beslutade jag att Mea skulle röntgas var 6:e månad för att jag skulle kunna följa hennes utveckling. Vi beslutade också i bästa samråd, uppfödaren, veterinären och jag att Mea aldrig skulle behöva leva sitt liv på smärtstillande medel.
Meas uppfödare förlorade 50% av sin avelsbas. Många år av avelsarbete till spillo. Det behöver man inte ha stor fantasi för att förstå vilken sorg detta blir. Skall tillägga att Meas uppfödare också är "nördig " på sitt sätt. Hon startade omgående ett detektivarbete, läste plåtar och letade i avelsbasen. Hade detta kunnat anas hos någon annan hund i dessa linjer. Svar Nej. Jag förstår att det, som uppfödare är det lätt att förbise ett bekymmer, och avla på icke så lämpliga föräldrar. Men hur lämpligt är det? Hur ansvarsfullt är det? Hur mycket tänker man på sina valpköpare? Så är det att vara uppfödare, och när det går fel är man tvungen att ta sitt ansvar om man vill idka bra och hållbar avel.
Att vara valpköpare är inte enkelt i denna situation. Man har en hund man älskar som man förstår kommer att få ett bekymmer. Som troligtvis kommer att få smärtor, rörelseinskränkningar och kroppsbekymmer. Som man i värsta fall får en reservation på försäkringen pg av att hunden har bevisade höft problem. Vilket innebär att man måste vara beredd på stora kostnader om och när man behöver uppsöka veterinär. Är man inte så "nördig" som mig, och kan själv, bör man gå till en massör, fysioterapeut eller en sjukgymnast med sin hund. Det kan bli kostsamt. Medicinkostnader och svåra ställningstagande. Så inte nog med att man har en kompis som kanske får smärtor man kan få stora ekonomiska följder av detta.
Ett löpband inhandlades till Mea.
Hade ingenstans att ställa det, så det blev till att ha det vid sängen. Det blev en kombinerad gympasal, klädhängare och natthögsbord. Men vad gör man inte för kompisen.
Mea skolades in på bandet efter konstens alla regler. Har man ont i ryggen, bör man inte gå i backe och har man bekymmer i höften bör man inte springa, statiskt på platt mark. Så då gäller det att träna den lilla, fina muskulaturen som finns runt och som stöttar höftleden. En avsaknaden av muskler sliter i leden vid rörelse, en väl musklad höft skonar. Nu började en lång träningsperiod i Meas liv. Hon gillar det och deltar med glädje i våra övningar.
Mea är vid denna tiden utställd flera gånger, alla med excellent, excellent m ck. Hunden är med andra ord en fin utställningshund med jämna fina resultat.
3/7-2011 dagen innan vi skulle röntga fick vi kvittot, vår uppfödare hade fött upp en rastypisk och snygg tik. Hon erövrade sitt 1:a cert i Tvååker i konkurrens med en massa jätte fina tikar. Förstår du hur nervösa vi var när vi åkte till GBG för att röntga den 4/7.
15/7-2011 erövrade hon sitt 2:a cert i Borås. Ett cert som togs emot med både smärta och glädje. Då vi båda förstod att denna fina, fina tösen aldrig skulle kunna bidra med något bra för rasen.
Mea ställdes några gånger till för att jag tyckte det var rolig och hon fick följa med syster Pia-Lotta när hon ställdes. Men glädjen av att kämpa vidare till ett Championat minskade med att Mea blev påverkad och min vetskap att det inte leder till något. Samt min inställning till att, vara i ett forum och tävla om vinster, när det finns så fina andra hundar som är friska och som så gärna vill ha en vinst.
Kontentan av dagens tankar är väl att bara för att hunden har fina titlar, är det inte självklart att hunden passar i avel.
Idag blir det inget nytaget foto, kvällen är här och vi har fått ett jobbigt bekymmer att fundera över i familjen. Våran lilla Maja, husets ena katt, är mycket dålig och kommer nog inte att klara natten och gör hon det blir det ett besök hos den barmhärtiga veterinären i morgon bitti. Alltid är det något man skall ta tag i när man har djur. Vissa saker är ett ansvar man inte kan svära sig fri från. Ett ansvar man tar på sig den dagen man köper ett älskat, efterlängtat djur. Oavsett det är en mus, en katt, hund eller häst.
Tack för att du läst och kikat in på sidan idag.
//Birgitta