Hej.
Tack för att du är här igen. Hoppas att du finner det intressant att följa oss.
Nu har vi 6 dagar kvar att räkna ner. Vi räknar S A K T A. Fäller en tår, tar oss i kragen och njuter av varje minut.
Nu närmar vi oss så sakta Meas sista röntgenplåt.
Hoppas du haft en fin midsommar. Med mycket godis på både tallrik och i glaset. Mea har fått göra som hon vill. Börjar få lite ångest och dåligt samvete för att vi inte gör bara roliga saker. Men Mea är lyckligt ovetande och jag mår inte bra av att överdriva. Så vi tar dagen som den kommer resten av våra dagar tillsammans.
Jag är inte ute efter något medlidande, dina tårar och absolut inte några "tycka synd om" kommentarer. Vi har fått ha Mea på övertid och det är vi så glada för. Så glöm allt medlidande, var glad med oss. Mea har tillfört kunskap, tålamod, bra uppfostrade hundar i familjen och en massa lycka och goa skratt. Många tårar och mycket skratt. Men jag erkänner jag är så tveksam om jag gör rätt, kanske, kanske är det inte så illa så vi behöver.....
Här är plåtarna som är tagna 7 januari 2014.
Nu behöver man inte vara expert på något sätt för att se att Meas höfter har förändrat sig. Artrosen angriper aggressivt. På bara 6 månader har hon fått så dåliga höfter att om hon vägt 30 kg till, vore det tveksamt om höften skulle bära henne. Mea kämpar vidare. Hon haltar inte. Hon gnäller inte, men jag hör på hennes humör att hon inte är bekväm. Hon morrar om någon närmar sig för snabbt. Hon vill ligga ifred på natten. Hon kryper under sängen och vill inte att någon kommer in i sovrummet. Men vad som är tydligast är att hon har fått psebdomonas bakterier i öronen. Vilket innebar en sövning, rensning av öron och medicinering. Hon har också under denna perioden en Boxerulculus. Dvs hon fick ett hål på sin hornhinna som blev större och större, det läker inte. Hon genomgick en jobbig behandlingsperiod, med uppsydda ögonlock och medicinering 9 ggr/dygn i flera veckor. Hade vi inte lyckats få ordning på detta hotade en amputering av hennes ena öga. Jag är 100% säker på att hennes minskade immunförsvar (pg av artrit och artrosen) gör att hon inte klarar minsta lilla bakterie angrepp. Jag är fullständigt medveten om att jag skulle bli omyndigförklarad om jag kom till veterinären och sa att hennes inf i ögat beror på att hon har en svår artros. Men vad jag lärt mig, i den kunskap, jag förskansat mig genom Meas sjukdomstid, finns inget tvivel för mig. Kroppen är en helhet och i hennes fall har kroppen fullt upp med rygg och höfter och klarar inte minsta påfrestning. Jag lindar inte henne i bomull men försöker akta henne för nya infektioner.
Så du som säger att en hund med dessa bekymmer mår bra, kan springa, hänger med...faan ta dig. Det säger mer om dig och din okunskap, än om hunden.
Kanske skall berätta att jag har samma bekymmer som Mea och vet exakt hur förbannat ont det kan göra. Jag har en omformaterad höft, dvs dom har slipat bort brosk på min höft för att min höftknöl skall kunna glida i skålen. Nästa blogg tänker jag ta upp lite om träning och icke träning. Allt är inte bra för att det heter träning. All träning är individuell och skall anpassas efter individens behov och vilken period dom är i.
Till dig som känner sig utpekad. Ja återigen är det ditt bekymmer inte mitt. Du är välkommen att läsa mina tankar ändå. Ändrar du dig är jag glad, om inte är det beklagansvärt.
// Birgitta