Söndag idag. Lite sval och väldigt behaglig dag.
Dagarna rusar iväg nu skriver vi 11 dagar. 11 dagar......
Mea älskar att ligga i lugn och ro och bara vara. Hon sover mycket numera. Något som jag tolkar in i att hon faktiskt inte mår så väl längre.

Jag ser när hon går att hon går med hela ryggen, hon rör inte sina höftleder längre. Väljer att gå i passgång och undviker att trava. Galoppera och skritta i lugnt tempo går alldeles utmärkt. Det är när jag ser det och det är då jag tvivlar, på mitt beslut. Men för Mea finns inget tvivel tyvärr. Det finns bara en väg ur detta smärtsamma tillstånd. Idag har jag svårt att vara i nuet. Tar ut för mycket i förskott och det gläder ingen. Så skärpning....

Det skall ju trots allt vara gött å leva.... Det kliar dödskönt på ryggen/ Scattis

Min finaste fina. Pia-Lotta har fått fnatt, tror hon börjar få vårkänslor. Hon leker, och hittar på en massa rackartyg med ungflickorna. Hon lockar just nu fram många goda skratt. Om jag trodde på att hundar kan planera, skulle jag tänka att hon tagit på sig pajasrollen för att vi behöver en pajas i huset, just nu. Kanske är det så ändå.

Små flickorna busar ständigt. Är en ständig källa till glädje.

Liten tillbaka blick.
1/7 2013. Enda gången jag åkt hem från kliniken med lätt hjärta och med hopp om att detta skulle stanna av. Ingenting har hänt med Meas höfter den sista 6 månaders perioden. Varför, äter hon rätt? Har träningen börjat funka eller är det sån tur att artrosen helt enkelt valt att lugna ner sig? Underligt är att när det ser ljusare ut väljer man ändå att fundera på varför.
Jag såg att Mea trots allt, hade ont av sina höfter. Jag märkte det väl när hon simmat. Hon klarar inte av att simma, denna våren som hon gjort innan. När hon varit i en stund, rusar hon upp och äter hysteriskt gräs eller dricker, så man kan tro att hon tänker tömma sjön. Just sådant beteende är en tydlig signal på att hunden har något som smärtar och är obekvämt. Så 2013 slutade Mea att simma, efter det var det sakta promenader i strandkanten under ordnade förhållande som gällde. Idag avstår Mea själv att simma, åker vi till sjön står hon numera bara med tassarna i sjön och tittar på dom andra som simmar.
Det är smärtsamt att se sin hund förändras.

Vissa bilder kommer alltid att sitta på näthinnan.
Älskade förbannade hund.
Jag har förstått att mina inlägg gör en del av er lessna och påminda om att man inte får ha varandra för evigt. Det är inte min mening. Jag ber om ursäkt för det.
För mig är det viktigt att vi prata om, smärtan man upplever när hunden inte mår bra i sina höfter.
Tack till alla er som skriver till mig och berättar om era hundar och deras, samt era bekymmer. Till dig som föder upp önskar jag att du fick möjligheten att läsa det jag får läsa. Tänk efter före!... Det är du som kan göra skillnad.
// Birgitta.