Jag känner mig hel när jag får vandra, tyst i skogen, gärna med goda vänner. Ensamhet i sällskap, är det bästa av världar.

Naturen bjuder på en massa upplevelser, tankar och funderingar.

En solbelyst björk, påminner mig om en bok jag läst, det starkaste jag läst. Allén av Anders Geidemark.

En väg påminner mig om att livetsväg är varken svart eller vit, ej heller rak.

Det finns alltid ett ljus, längre fram längs vägen. Man får ta det försiktigt i kurvorna, så når man dit.

Någon gång kan ljuset, gömma sig i ett dunkel.

Spår av flitens lampa, fångar alltid mina tankar.

I ett hus,

Vid vägens slut,

Liten tomte tittar ut,

Kom å kom i stugan in,

Knut, knöt en knut, vem vem har byggt denna knuten mitt ute i skogen.

Vem gömmer sig bakom stubben? Lätt att förstå hur sägner om tomtar och troll vaknat.

 

Det var längesedan jag plocka några blommor.

Så jag sticker väl iväg och gör det nu.

Hur det än är och var du än är, finns det alltid någon som ser dig. Som vill dig väl och som är nyfiken på just dig.

Är så tacksam för allt naturen bjuder mig på.

Bilderna är tagna, i skogarna mellan Insjön och Leksand. Tack alla ni som var med och som förgyllde min resa till Dalarna. Massa kunskap om fåglarna och naturen, i området, fick vi av Staffan Myller. Tråkigt att minnet är så dåligt, önskar att jag kunde komma ihåg all fin fågelsång vi hörde och vilka fåglar vi såg.

Fåglarna får komma i en senare blogg.

Tack för att du tog dig tid och kika in.

Ha en fin daga och hugg tag i nästa vecka med glädje och tålamod.

// Birgitta

 

Ibland spelar ödet ett spratt.

En dag för ett par veckor sedan, skulle jag ställa kosan till en fågellokal med min kamera. Av olika anledningar blev jag någon timma försenad. Det fanns en mening med det. Träffade en mycket kunnig och trevlig "kille" i min ålder kom i samspråk med honom, vilket ledde till att jag igår, 6 maj, deltog i hans, Thomas Anderssons, fotovandring i Björnekullens naturreservat. Man behöver inte springa över ån efter vatten, reservatet ligger 1.5 mil hemifrån mitt hem där hemma.

Kvällen och fotokursen kan bara sammanfattas med ett ord. Waoooo...

En plats som brukats av ett syskonpar och som andas gammal Svensk bondhistorik.

Stengärdesgårdar, som mannen i huset lagt för egen kraft. Sten som inlandsisen forslat dit och som sedan tjänat som inhägnad för kreaturen, i många år. Eltråden är ett sentida påfund.

Jag ska öppna min dörr
och ge dig varje dag igen
leva här för sanningen
låt mig bli den som först
öppnar din dörr

Det kan ta tid, som ödet sa
Så många år jag stått beredd
Hela jag, med längtan att bli sedd
Men inte förns idag...

Vitsippan, ute i backarna står, niger och säger....nu ble det änna fel va?

Skall man lyckas, får en smyga sig in bland buskarna...

Äntligen fick jag se en Storlom, om än på långt håll.  Eftersom Thomas är otroligt duktig ornitolog också. Fick vi kunskap om läte, antal ägg och lite kul vetskap om anatom och levnadssätt. Benen sitter så långt bak på kroppen, så fågeln kan inte gå på land. Utan kastar sig på magen, upp i sitt bo. Det måste ligga nära, så nära vattnet för att den skall komma i boet. Den lägger bara 2 ägg/år.

Inte "bara" Storlommen som kastar sig på magen. Tur för mig att det var någotsånär torrt i marken när jag krälade omkring.

Kan kossor få hösnuva?

Tack Thomas och Länsstyrelsen i Halland för denna trevliga och lärorika kväll. Kommer att vara en trogen besökare på dessa natur och fotovandringarna.

Å Tack Thomas för all kunskap du delade med dig av.

Å som vanligt Tack till dig som kikade in och tog dig tid att läsa och kika på mina bilder.

Jag blir jätte glad om du gillar och allra helst kommenterar det du läst i min blogg. Kanske vill du inte se mer av detta, kanske gillar du vad du ser. Vad vill du se mer av?

Du vet väl att du på högersidan i bloggen, kan prenumerera på mina inlägg.

// Birgitta