Får jag säga att just nu har jag "flyt" med det menar jag att livet faktiskt går i takt med mig. Härlig känsla att inte springa efter tåget. Just sådana dagar får jag såååån lust att fotografera. Vägrar att lägga mej i det våta gräset bland knott och sniglar. Just då är jag så makalöst glad för min studioutrustning. Idag hade jag svårt att slita mej från lamporna. Ett par fina hundar kom på besök under kvällen, kameran fick vila en stund för annat trevligt jobb.

Detta är den kameran jag startade mitt fotointresse med. Mammas kamera, den fick jag som 7-åring låna på nåder när jag skidade snöstjärnan och fotade granar. Minns fortfarande känslan när jag fick de första papperskorten i handen och såg mina första kort på  dessa snötyngda träd. Sen dess har jag bränt av en hel del foto.

Är så himla glad att den "lever" ännu. Verkar som den fortfarande fungerar, kanske finns det fortfarande film att hitta till den.

Här är en annan som jag också är så himla glad i. Lilla Liza har fattat vad modellande går ut på. Hon går direkt och lägger sig framför tygväggen och ligger så snällt till sagt att vi är klara.

Liza det är jag det!

Pioner, är vackra. Men som jag tidigare nämnt inga favo blommor. Leka lite i Photoshop kan man ju alltid med dem.

Röd å gul å vit å svart gör det samma har han sagt, Jesus älskar alla barnen på vår jord.

Å jag älskar mina både 2 och 4 beningar, över allt på jorden.

Lite roligt är det att leka med korten.

Hoppas du får en fin vecka denna veckan. För min del är det många dagars jobb som väntar.

Ta vara på de korta stunderna som du får. Dom kommer aldrig mer igen.

Nu går min hemlis framåt. Det skall nog bli riktigt bra det här. Gläder mig mycket.

// Birgitta

 

Oj nu är det visst lördag igen.

6.e arbetsdagen denna veckan, känner mej lite sliten. Denna veckan har varit en intensiv arbetsvecka, på jobbet, massor av trevliga kunder och på jobbet hemma massor av trevliga hundar och hundägare. Skall inte klaga kunde varit värre ;)

Tog vara på en stund av ledigheten och kröp omkring lite med min kamera i trädgården.

 

Nu blommar allt i så fin samklang och det dyker upp små fina blommor, där man minst anar det.

Pionerna blommar som finast just nu. Skall väl erkänna att dom inte är mina absoluta favorit blommor. Men visst är dom vackra med sina tunga huvuden. När jag tassade in i rabatten för att komma nära, fullkomligt vadade jag i bruna sniglar. Låtsades som jag inte såg dem för annars hade jag nog deppat ihop helt. Satan i gatan vad jag hatar dessa djur. Om dom åtminstonde käkade upp ogräset, men det lämnar dom så snällt kvar, medans dom tuggar i sig mina Hostor och vad som kommer i deras väg.

En sak som gör mej lite förundrad är, att det alltid skall komma lite sand i maskineriet. När livet känns rofyllt och behagligt dyker det alltid upp en liten fiskmås som hackar en i nacken och ogillar det man gör. Skit i det, det är ju faktiskt inte mitt bekymmer utan fiskmåsens, hacka på någon annan du din ....

Spännande, lite oplanerade saker har hänt idag, som får förbli en hemlighet ett tag framöver. Lite som måste fixas först innan jag kan skvallra :) :) :) Gillar hemlisar.

I morgon arbetsdag igen. Skall också hinna med att pussa på mina godaste, bästaste barn och barnbarn. Lite god mat och kanske ett glas rött måste hinnas med också.

Hoppas du får en fin söndag.

// Birgitta

Idag är  det 1 år sedan, vårt liv berikades av en fin liten My. En liten höna som såg dagens ljus, inte helt utan problem men så välkommen till världen.

Godaste tösen, alltid lika glad och alltid vaken för ett bus.

 Vi firade henne med en fotoeftermiddag vid Sumpafallen.

Goa Hans Holgersson fotade och samtidigt delade han med sig sina tips till "mormor" Som ålade omkring som en mask med kameran i ena handen och en trähäst i andra för att roa och fota samtidigt. Ja vad gör man inte. Inte varje dag jag får chansen att åla omkring med en snygg ung kille i skogen, i sällskap med mina bästa och käraste.

Rida, rida ranka hästen heter Brunte...

Solstrålen i vårat liv.

Baka, baka liten kaka funkar i skogen också.

Jag vill ha blommig falukorv till lunch mamma, nåt annat vill jag inte ha.... 

 

Lilla My du  kommer att upptäcka att livet inte är svart eller vitt. Men du är lika fin i svart/vitt. Pyss älskade unge. 

En liten ros till våran lilla fina blomma. Ja hon får presenter också och en massa Grattis kramar.

I morgon en ny dag å du ta vara på den på bästa sätt.  Det tänker jag göra.

//Birgitta

 

Tycker du korten är fina som jag tar så blir jag glad. Ännu gladare blir jag om du frågar mej,  om du vill låna dem.// Birgitta

 

 

Mitt behov pockar på.

Vår mor 94 år gammal behöver hjälp!

Mamma har i hela sitt liv levt för sin familj och sina barn, i motgång och medgång har hon kämpat på.

Ja hon har inte varit jordens enklaste mamma, men trots allt har hon varit VÅRAN mamma.

Starkaste minnet är när mor tvättade stumpor. Hon skurade hälar tills knogarna blödde, vid ett tillfälle minns jag att hon hade 27 par strumpor att skura. Skaffa tvättmaskin var ingen ekonomisk möjlighet. Mamma har skött hemmet, pappa jobbade på så var det i familjer "förr"

Idag behöver mamma hjälp. Hennes huvud lever kvar i "man skall klara sig själv" vi barn förstår att mamma behöver mer hjälp än vad hon vill förstå. Kroppen vill något annat, kroppen är slut.

Vilka hinder möter vi då? Jo kommunen!!! Självbestämmande!!!! Lagar!!!!!!!!!! Oförstånd!!!

Möte med kommen: två knappt blöjtorra flickor talar om för oss (barn) att dom måste ta hänsyn till självbestämmande. När mor inte äter, tvättar sig, sover ordentligt och inte kan klara sig. Dom får oss att känna oss som om vi vill ta livet av mor. Nej det är inte det vi vill. Vi vill att mamma skall få mat, duscha, känna glädje, vilja leva. Det enda vi vill att den mor som givit sitt liv till oss, skall få det liv hon förtjänar. Motstånd, motstånd, vi barn får inte "bestämma" vad som är rätt för mamma. Min kärlek till mor gör att jag vet vad hon behöver. Ingen på kommunen kan ta den kunskapen från oss. Ingen har rätt att säga att jag inte bestämmer. Hur kan akademiker sitta i kommunens ekonomiska knä och bestämma att jag som dotter inte får...........

Varför måste man bråka för att en människa som, betalt skatt, levt sitt liv i samhället i 94 år, aldrig legat samhället till last (hon har aldrig fått ett öre i sjukkassa) vårdat och uppfostrat 3 barn till samhällspliktiga medborgare, skall få hjälp eller den uppmärksamhet hon så väl är berättigad till.

Det enda vi vill är att mamma skall få leva sina sista år värdigt, med glädje, kanske någon som tittar på foto tillsammans med henne, delar hennes sorger och glädje, hjälper henne med disk, städning, bäddning och allt enkelt som livet kräver när man är 94 år. Men vi får inte bestämma, ha inflytande eller "beställa" det. Om Mor säger nej , gör inte kommunen något.

Men vem som är 94 och har skött sin familj, sitt hem och som levt sitt liv vill tacka ja till den hjälpen utan att känna mindervärde? Som människa ändras man inte, viljan att klara sig själv, stoltheten, lyckan att ha sin familj, inget förändras. Mer än förmågan att se vad jag klarar, vad är möjligt, vad orkar jag.

Vi som barn trodde i våran enfald att när mor behöver hjälp (efter 94 år som samhällspliktig medborgare)så kommer hon att få det.

Men det är inte det enklaste... Självbestämmande, lagar och kommunens personal har tydligen det slutgiltiga bestämmandet över vad våran Mamma behöver. Vi barn vet inget och får inget inflytande i mors liv.

Så mor lär få leva sina sista år som kommunen i Kungsbacka bestämmer, ett liv under levnadstandard och i misär för det säger självbestämmandet att så får det bli.

Nu orkar jag inte skriva mer då tårarna tar  över.

FY Faa för att bli gammal i Sverige. 

Älskar dig mamma, vill dej allt gott.

// Birgitta

Igår tillbringades dagen med fantastiska människor.

Alla samlade för att fira vår dotter och hennes man, dom hade bröllops & namnbytarfest. Länge sedan vi hade så roligt.

Å som ugglemor säger jag har de vackraste barnen. Inte utan att det faller en tår när man ser sin minsta tös, vacker som en dröm och lyckligare än någonsin. Inte blir det sämre av att den stora tösen, ror kalaset i hamn med säker hand. Vilken lycka det är som mamma att se sina barn jobba tillsammans, för varandra och göra det med den största kärleken till varandra. Älskade ungar.

För att inte tala om hur många tårar som trillar,när man ser de kära, samtidigt som en fantastisk studiekamrat sjunger för dem.

Du är allt jag nånsin önskat
Du är allt jag nånsin drömt
Du är den som får mig minnas
Alla drömmar jag har glömt
Och du är den som får mig hoppas
Du är den som får mig le
All min kärlek får du bära
Hela livet vill jag ge

Har lovat att inte lägga ut några bilder, men som ni förstår är det inte lätt att hålla det löftet. Men har jag lovat så har jag. ;)

Därför blir det lite bilder från dagen. När värmen lade sig tog jag kameran & såpbubblorna och gick ut och lekte lite.

Det kommer en dag när jag behöver en medhjälpare med ut på mina fotopromenader. Inte bara för att blåsa såpbubblor och serva mej, utan mest för att hjälpa till så jag kommer upp från marken igen. Att fotografera innebär att jag krälar, kryper , kasar och rullar runt på marken. Måste se rätt knepigt ut, men det bjuder jag på....

Blåsa bubblor snabbt upp med kameran och vips är bubblan borta. Blåsa, skynda, blåsa, skynda och ja där fick jag till det. Då har jag glömt ställa in skärpan.... Tålamod, långt djupt andetag du tycker detta är roligt..... Jihia bubblan höll, skärpan inställd och jag på rätt ställe. Jihia jag älskar detta.

Rätt kul att labborera lite i Photoshop.

Flammentanz första blomma slog ut i sommarsolen idag.

Honungsrosen smyger ut sina knoppar, vi väntar på  blomster prakten och blomsterbina som kommer och spelar sin ljuva musik.

Ett skogstroll.

Lite lek med en kråkfjäder. När man kryper omkring hittar man det ena fyndet efter det andra.

Inte konstigt knäna är blåa.....

Njut av din söndagkväll, imorgon en ny orörd dag. Den gör vi något bra av, eller hur?

//Birgitta