Mitt behov pockar på.
Vår mor 94 år gammal behöver hjälp!
Mamma har i hela sitt liv levt för sin familj och sina barn, i motgång och medgång har hon kämpat på.
Ja hon har inte varit jordens enklaste mamma, men trots allt har hon varit VÅRAN mamma.
Starkaste minnet är när mor tvättade stumpor. Hon skurade hälar tills knogarna blödde, vid ett tillfälle minns jag att hon hade 27 par strumpor att skura. Skaffa tvättmaskin var ingen ekonomisk möjlighet. Mamma har skött hemmet, pappa jobbade på så var det i familjer "förr"
Idag behöver mamma hjälp. Hennes huvud lever kvar i "man skall klara sig själv" vi barn förstår att mamma behöver mer hjälp än vad hon vill förstå. Kroppen vill något annat, kroppen är slut.
Vilka hinder möter vi då? Jo kommunen!!! Självbestämmande!!!! Lagar!!!!!!!!!! Oförstånd!!!
Möte med kommen: två knappt blöjtorra flickor talar om för oss (barn) att dom måste ta hänsyn till självbestämmande. När mor inte äter, tvättar sig, sover ordentligt och inte kan klara sig. Dom får oss att känna oss som om vi vill ta livet av mor. Nej det är inte det vi vill. Vi vill att mamma skall få mat, duscha, känna glädje, vilja leva. Det enda vi vill att den mor som givit sitt liv till oss, skall få det liv hon förtjänar. Motstånd, motstånd, vi barn får inte "bestämma" vad som är rätt för mamma. Min kärlek till mor gör att jag vet vad hon behöver. Ingen på kommunen kan ta den kunskapen från oss. Ingen har rätt att säga att jag inte bestämmer. Hur kan akademiker sitta i kommunens ekonomiska knä och bestämma att jag som dotter inte får...........
Varför måste man bråka för att en människa som, betalt skatt, levt sitt liv i samhället i 94 år, aldrig legat samhället till last (hon har aldrig fått ett öre i sjukkassa) vårdat och uppfostrat 3 barn till samhällspliktiga medborgare, skall få hjälp eller den uppmärksamhet hon så väl är berättigad till.
Det enda vi vill är att mamma skall få leva sina sista år värdigt, med glädje, kanske någon som tittar på foto tillsammans med henne, delar hennes sorger och glädje, hjälper henne med disk, städning, bäddning och allt enkelt som livet kräver när man är 94 år. Men vi får inte bestämma, ha inflytande eller "beställa" det. Om Mor säger nej , gör inte kommunen något.
Men vem som är 94 och har skött sin familj, sitt hem och som levt sitt liv vill tacka ja till den hjälpen utan att känna mindervärde? Som människa ändras man inte, viljan att klara sig själv, stoltheten, lyckan att ha sin familj, inget förändras. Mer än förmågan att se vad jag klarar, vad är möjligt, vad orkar jag.
Vi som barn trodde i våran enfald att när mor behöver hjälp (efter 94 år som samhällspliktig medborgare)så kommer hon att få det.
Men det är inte det enklaste... Självbestämmande, lagar och kommunens personal har tydligen det slutgiltiga bestämmandet över vad våran Mamma behöver. Vi barn vet inget och får inget inflytande i mors liv.
Så mor lär få leva sina sista år som kommunen i Kungsbacka bestämmer, ett liv under levnadstandard och i misär för det säger självbestämmandet att så får det bli.
Nu orkar jag inte skriva mer då tårarna tar över.
FY Faa för att bli gammal i Sverige.
Älskar dig mamma, vill dej allt gott.
// Birgitta