Tiden går fort även om man inte är så lycklig.
Nu hoppade tiden iväg. Idag skriver vi 15 dagar. Fy faan va det kändes jobbigt att skriva 15. Tårarna brinner innan för ögonlocken. Tror säker att du funderar på varför jag plågar mig med att räkna ner, för det är faktiskt en nedräkning jag håller på med. Ja skall erkänna att ibland funderar jag också på varför jag skriver om detta. Men någonstans i mitt hjärta, tror jag att jag kanske, kanske skall kunna påverka någon att tänka ett varv till innan. Innan vadå? Jo innan "någon" låter en otestad hane eller, en HD belastad tik gå i avel. Innan "någon" parar hundar som inte har röntgade avkommor. Innan "någon" bestämmer sig för att ta valpar, innan hen undersökt hur syskon, föräldrar, far och morföräldrar ser ut i sina höfter.
Mea är avlad från fria föräldrar, fria förfäder och har syskon som alla är fria från HD. Ändå gick det såhär illa med hennes rygg och hennes höfter. Vad kan då inte hända med valpar som har föräldrar som är belastade. Nu är jag inte så naiv och okunnig att jag på något sätt tror att genetiken är allena det som orsakar HD belastning. Mat, golv, valptiden, mammas matsmältning och mycket mycket annat, är nog stora bidragande orsaker till varför hundar får HD. Nog pratat om det för idag.
Våran älskade Mea,"alias Ferdinand" tar alla chanser att sitta i värmen. Värme gör gott för hennes ömma rygg och smärtande höfter. Hon vill vara med och ha koll. Då är entren en bra plats att sitta på.
Nu har det gått 6 månader och vi skriver 15/8-2012. Mea är nu snart 3 år gammal. Nu syns det tydligt hur artrosen växer till. Mea har försämrat sin gång men är fortfarande ganska glad och vill gå med på promenader, leker lite med sina "flock syskon". Men är också mycket klarare i sitt hundspråk, om hundar springer, hoppar eller kommer för nära henne på natten.
Hennes vänstra höft har lugnat sig lite och ger oss hopp om att kanske, kanske stannar förloppet. Vi slits mellan hopp och förtvivlan. Men ändå minns jag att efter denna gången körde jag hem med ett lugn i att hon faktiskt inte rasat fullt så mycket som jag trodde och som vi befarat. Kan berätta att det är inte så många gånger jag kört hem utan att tårna runnit och bröstet värkt.
Tror ingen säger ingen, kan förstå den uppgivenhet som man känner när det bara går utför.
Vi tränar vidare. Mea går fortfarande på löpbandet, har gjort om träningen något eftersom jag ser att hon inte riktigt orkar lika bra som för 6 månader sedan. Balansbollen och balanskudden används 2-3 dagar i veckan. Jag håller henne tunn för at det skall slita så lite på henne som det bara går.
Idag tar vi dagen som den kommer. Mea får njuta och äta som hon vill. Det gör inget om hon lägger på sig nu.
Å får Ferdinand välja väljer hon att tugga på en köttig lammnacke, liggande under syrenen.
Vi har haft lite roligt också. Min goa, goa Iso ställdes ut på sin första riktiga utställning i helgen BIR valp med HP. Känns så roligt, är så stol, även om inte konkurrensen inte va så stor. 
Min lilla "höna" är så duktig, och så lätt att ha med sig.
Njut av din dag och ta vara på varandra. 
Idag har vi åter igen fått vetskapen att vi har livet till låns. Våra tankar går till en speciell familj. Styrka skickas till er.
// Birgitta
P.S. mina tankar är endast mina tankar, inte dedikerade varken till den ena eller andra. Känner du dig illa berörd av det jag skriver, är det ditt bekymmer och då får du ta tag i det alldeles själv. D.S.