Hej på dig igen.
Jag gläder mig åt att du är här igen och läser vad jag skriver om oss och om våran goa, goa Mea Culpa.
Även idag är det en varm och skön dag. Det fläktar gott under brädorna på altanen, så där hittar jag Mea på morgonen. Hon njuter av att ligga stilla i skuggan och bara vara.
Nu fortsätter jag Meas livsberättelse. Den blir lite längre idag men jag hoppas du orkar och vill följa med på resan. Varning utfärdad den kommer kanske inte alltid att tolkas som snäll av vissa av er.
Den 10/4 2011.
Mea och hennes kullsyskon är anmälda till MH, detta var innan BPHn var framtagen. Meas uppfödare är av åsikten att hon skall veta vad hon avlar på och valpköparen skall veta vad dom har i snöret. (som hon ofta säger) Måste hon få reda på en hundens mentalitet. Hur gör man det? Jo lämpligast genom att en opartisk person, som är utbildad på beteende, får se hunden i arbete. Då Pia-Lotta och hennes syskon redan var MHade visste jag hur det skulle gå till och vad jag kunde förvänta mig.
Kan skriva en lång bibel om tråkiga Mea på MH, för det var just så testledaren uttryckte sig. Hon var den tråkigaste hund han bedömt. 
Men jag var glad. Ingen agression, ingen rädsla, ingen beröring av skrammel och ingen kamplust, å hundfaan har inte en gång, jaktlust. När Mea lugnt och sakligt vände huvudet, tittade mig i ögonen, just när kaninen for iväg framför nosen på henne. Då brast det för testledaren och han vände sig till publiken och sa....se hur det går när man övar för mycket, kontaktövning med sin hund. 
Mea och jag har aldrig never ewer övat någon kontakt, vi har den ändå och hon är en lat vovve. Hon bara frågade om jag på fullaste allvar menade att HON skulle springa efter den skinntrasan. Hämta den själv kärring!.... Hahhahah vilken familjehund jag hade fått, hipp hurra.
Du som följer oss, läste igår, att Mea 28/1 röntgades med slappa höfter.
Ni som känner mig vet idag att jag inte kan nöja mig med ett uttalande som detta. Jag måste veta varför.... Under denna perioden i livet höll jag på med min utbildning till hundmassör. Så efter att ha tittat mig vindögd Ni som sett mig vet att jag är född vindögd, så när ni träffar mig är det inte Meas fel att jag ser ut som jag gör. Skyll på mina föräldrar.
Jag såg att något kunde vara fel men vad.. Bad mina fina lärare titta på plåten och då med ens förstod jag vad jag sett. Meas höft är en symtom, på hennes rygg. Satan i gatan.... Hur duktig uppfödare Mea än hade och hur noga hon hade varit med avelsmaterialet, kan man inte avla bort en missbildning. Ja detta är en missbildning, som alla kan drabbas av. En av Meas ryggkotor har aldrig fattat att den har ett eget liv. Den har trott att den har en annan funktion och sitter fortfarande fast i ett litet hörn på sin närmaste kotkompis. För er som kanske inte vet så bildas kotorna i sektioner om 3 och 3 i embryoåldern. Dom släpper varandra under fosterutvecklingen, men har en ständig kontakt och ett beroende av av varandra genom nerver och ligament. Allt är en enhet och allt måste ha sin plats för att kroppen skall fungera. Ibland blir det fel och då kan man få symtom på andra ställen i kroppen än där den felande länken sitter. För Mea blev effekten av detta att hon är aningen sned i sin ryggkotpelare och det innebär att hennes ena höftled bottnar mer än den andra, som inte räcker in riktigt i skålen. Vilket kommer att innebära slitage på båda höftlederna.
När jag väl förstod, den felande länken. Var inte insikten så långt borta att detta skulle inte bli bra.
Den 4/7-2011 röntgades Mea om. Redan när vi lade henne på bordet sade Mats (röntgenspecialisten) att detta känns sämre än för 6 månader sedan.
Ja det syns väl, att en process har startat. Efter endast 6 månader kan man tydligt se vad som är på väg att hända i denna höften. Denna plåten ligger i grund för SKK bedömning och är bedömd D.
Nu kan du säkert förstår, så ville jag ha en bedömning även från Mats. Jag frågade, visst är denna hundens bekymmer en sackralisation (så kallas det när det är ett bekymmer i kotorna kring becken området, lite vilseledande diagnos för den omfattar fler kotor än sakrum området) och inte höfterna? Mats tittade, tittade och tittade på mig för att försöka bedöma vad jag sa och om han vågade berätta. Det är ju så att när man röntgar för höft så är det SKK som skall uttala sig och inte röntgande klinik. Men visst såg han samma sak som mig. Vi hade ett långt samtal om Meas framtid. Sen avslutades denna disskution med en mening jag ofta genom åren fått höra. -Vissa hundar har tur och hamnar hos rätt ägare. Säker en mening i all välmening, men inte faan har en sjuk hund tur.........Det var väl jag som hade tur om någon av oss hade det. Utan Mea hade jag inte snöat in på anatomi och på ledfunktioner, behandlingsformer osv... Men det får jag återkomma till.
Vad är kontentan av detta. Röntga om, är inte alltid till det bästa för bedömningen, på pappret kan det se bättre ut men för hunden..... Men i mitt fall det bästa vi kunde gjort för nu fick jag veta. Men tänker att om en vanlig hundägare får detta besked, vilket trauma det kan utlösa. Det är en chock och en jätte sorg att få reda på att ens hund inte får ett långt friskt liv. Nu visste jag att med bra mat, rätt träning skulle vi kunna ge Mea ett bra liv trots att hon redan vid 1½ års ålder börjat utveckla artros.
Meas lunch idag, kall lamm
nacke, en favorit. iIsynnerhet om den får avnjutas under syrenbusken i lugn och ro. Våran lilla Ferdinand. Jag ligger häääär och luktar på blommorna....
Njut nu vidare och ha en härlig Nationaldag. Tack för att du tuggade dig igenom min text, hoppas du orkar följa oss vidare.
Själv skall jag fira Svenskaflaggansdag, med lite ringträning med familjens minsting. Skall bli roligt.
// Birgitta
För dig som inte läst tidigare inlägg. Scrolla ned så kan du läsa dem.