Hej
Idag ännu en solig dag.
Mea och hennes lilla syster Liza tog sig en sväng i natt och kom hem, skitna, våta och med massor av fästingar i pälsen kl 01.00.
Vad att göra! In i duschen med båda. Plockade säkert 50 fästingar som kröp omkring i pälsen. Efter duschen plockade jag några på mig själv innan jag kröp ned i sängen för några timmars orolig sömn.
Idag är hundhagen klippt och i ordning igen. Härligt med snälla grannar som hjälper till.
Dagen efter Mea varit ute och sprungit, är hon dämpad, stel och ofta haltar hon en aning på något ben. Det varierar på vilket ben, smärtan vandrar omkring. Hon ligger ofta för sig själv och drömmer sig bort, hon kan ligga och fokusera på en tuva eller som idag en vattenkanna. Nu mera får hon en värktablett dessa dagar. En av mina riktlinjer har varit att Mea skall inte behöva gå på starka tabletter, för att kunna fungera. Min syn på smärtstillande för kroniskt sjuka hundar är att man ger det mest för sin egen skull (jag får behålla min hund längre) än för hunden. Det är min krassa syn på djur som är sjuka, så sjuka att dom inte klarar sig utan piller.
Min (våran) Mea kom till oss den 13/1 2010. En snörik och kall vinter dag. Ibland hör man att vinter-hundar är svårare att få rumsrena osv.. Men lilla Mea vande sig att kissa i snödrivorna snabbt och enkelt. Hon blev så van att när snön tinade blev hon förtvivlad toaletten var ju borta. 
Mea var en på alla sätt exemplarisk liten dam. Med för stor kostym och för stora öron. Så till den milda grad stora att, när vi var på BK kom de fram en kvinna och frågade - Men var har du köpt den söta cockerspanieln..
När Mea bott hos oss i 14 dagar började en fundering gro i min hjärna. Går hon som en valp skall? Varför känns det som något inte stämmer. Lite orolig och förvirrad ringer jag uppfödaren, det är ju faktiskt hennes hund, och hon bör ju få veta mina funderingar. Nej det är lugn, hennes mamma gick också lite snett som valp. Phu då hade jag tolkat saken fel. För 6 år sedan var jag inte så säker på att det jag såg och upplevde faktiskt var att lita på. Denna känsla diskuterades ofta oss i mellan och ingen varken uppfödaren eller jag ville tro att den stämde. Hennes föräldrar hade ju inga dokumenterade rörelse problem så varför skulle denna valpen ha det? Ingenting pekade åt det hållet. Föräldrarna var fria. Tidigare syskon var fria.
Mea kom till oss när syster Pia-Lotta "bara" var 6 månader. Så det var 2 små tjejer som hade kul med varandra och hittade på div hyss. För våran del blev det korta promenader, ständigt bärande på en valp eller unghund. Jag är väldig noga med att inga unga hundar skall promeneras. Så jag minns den tiden som en tid där jag ständigt hade en ryggsäck på magen och i den sov det en valp.
Vi hade stora förhoppningar, för denna lilla tjej. Hon hade fin päls, var uppe på sina ben och när hon visades som valp fick hon fin kritik. Så roligt det skulle bli att få följa henne och kanske så småningom få den stora glädjen att se hennes små telningar. För som sagt vad hon var en stor del i Galottens gen bank.
Mea är och förblir en bestämd, om än inte liten, dam. Idag vet vi varför hon inte tycker om att hundar springer omkring henne. Varför hon är otrygg när någon hoppar upp i sängen på natten. Jag vet också varför hon har varit en fantastisk tik när det gäller att hålla hemmet lugnt och stilla. Mea har och är fortfarande våran "alfa" tik det är hon som bestämmer var skåpet skall stå.
Önskar er alla en fin helg och en fortsatt underbar soldag.
I morgon blir det ingen Blogg, då är jag i Skåne på vidarutbildning.Återkommer om jag hinner och orkar på söndag kväll. Då är jag tankad med ny kunskap och njutit helgen med fina kursare.
För är det något som jag har att tacka min Mea för så är det all kunskap jag fått,och tvingats letat reda på, under de år hon bott hos oss. Kommer att vara henne evigt tacksam för detta. Jag har valt att se denna resan med tacksamhetens ögon.
// Kram till er alla Birgitta