Hej.
Som vi väntat å väntat. Veckan har sniglat sig fram. Vädergudarna har inte varit på bästa humör, Iso har tagit dagarna med ro. Jag har varit handlingsförlamad och knappt haft lust att jaga "tanten". För er som inte vet har jag sedan i somras inlett en kamp mot denna tanten, är rätt trött på denna tanten och hennes olater 
Nu en liten dagbok om dom närmsta dagarna.
Onsdag kväll, började Iso få känn av, vad som komma skall. Hon började bädda, rumstera. Natten tillbringades med att titta på magen, stöna runt i sängen och slita sönder ett täcke.
Torsdag morgon tillbringades i bädden mest slumrande, vill bara vara själv. Ut och bajsa en liten klatt och in i sängen igen. Mat smakar absolut inte idag.
När torsdagskvällen närmade sig tilltog Isos förlossningsarbete. Hon hade några jobbiga timmar innan hon 22.35 äntligen lyckades få ut en liten hanvalp, som kom med benen före, tyvärr kom men avsliten navelsträng och var utom all räddning, trots att jag jobbade med den ganska lång tid fanns inget liv att hämta.
Kan lova att i den stunden kom det tankar som hur kommer detta att sluta, lever nästa valp, tack och lov för att denna inte satte sig dubbelvikt och stoppade vägen utan kunde med lite hjälp komma ut. Som du säkert läste i förra bloggen så är det inte självklart att allt går som man önskar.
Efter det hade Iso ett par jobbiga timmar men svaga värkar och massa frossa. Många tankar for genom denna uppfödarens huvud. Jag valde att ha is i magen och vänta och stötta. Vid första och andra krystvärken valde jag att hjälpa till med lite extra kalk, en chansning som gick hem.
Så plötsligt händer det.
Det var den vackraste dagen i mitt livDen morgonen du såg på migOch jag kände migSå stolt som en människa kan bliDen morgonen du såg på mig... och jag på dig
kl 00.43 födde hon en tik och strax efter 00.48 kom en till.Fina pigga och livskraftiga tjejer, båda kom med rumpan före. Hjärtat slog några extra slag, tills Iso fick navlat av och slickat och innan jag torkat av dem, med varma handdukar, så dom pep och visade livskraft.
Under natten kom valparna med flera timmars mellan rum, nu kom alla rättvända och med sina fosterhinnor halvt omkring sig.
Sista valpen lyckades Iso hjälpa till livet kl 09.33 på fredag morgonen. Då var hon en mycket trött och sliten mamma, å jag hade suttit vid den längsta och jobbigaste valpningen hittills i mitt uppfödarliv. Men vi fixade det. Med stärkande mat i små portioner, flera stöttningar med kalk i rätta stunder löste Iso och jag detta ihop. Trött ödmjuk och glad fällde jag faktiskt en liten tår.
Så en mycket lång och mödosam natt slutade i en glad och trött morgon.
Nu välkomnar vi 8 nya Onehandsare, Great-kullen bestående av 3 killar och 5 tikar till världen.
Natten och dagen har bestått av att äta.
Äta lite till
Å lite till. Morsan Iso är lite brutal när hon ser till att valparna bajsar.
Valparna har nämligen ingen bajsreflex ännu utan kan bara göra nr2 om mamma fixar det. Mer om allt detta och mycket mer får ni läsa i kommande bloggar.
// Birgitta