Idag skall jag berätta en lite "lustig" historia för er.
Kanske är den en del i förklaringen till att vi valde att flytta hit till denna "gudsförjätna håla".
Maken fick frågan från "byggde tidningen"om han ville skriva en liten berättelse, och eftersom han har en fru kan ni nog gissa vem som hamnade framför tangentbordet. 
.jpg)
Cirkeln är på ett sätt sluten.
Som "nyinflyttad" i bygden, vi har bott här i snart 12 år, har jag inte så många färska händelser att berätta om.
All min tid gått åt till att reparera och bygga om här på Botels.
En tid efter jag flyttat hit, började jag känna igen vissa saker i min omgivning, min känsla av samhörighet med huset och ladugården växte. Kraftstationen gav mej minnes bilder, men den stämde inte riktigt, först när jag kom ner till "Döda Fallen" föll alla bitar på plats. Här hade jag varit tidigare!
1961 deltog jag i en stor manöver här i Halland, med 14000 soldater. Där startar historien om Botels och Åke Lindström.
Som ung och ofördärvad 21 åring ryckte jag in på mitt första repmöte. Ett repmöte som skulle bli både spännande och slitsamt.
Repmötet avslutade med en stormanöver, förlagd i Halland. Vi cykeltolkade efter ett antal Fergusontraktor., Vårt kompani på 156 man, skulle under 2 dagar transportera oss från Uddevalla till Ätrandalen, på cykel. En strapats rik resa som ni säkert förstår. 1.a dagen kunde blivit slutet på min resa, då bromsarna på min cykel slutade att fungera, i en lång utförslöpa. Som tur vad fick jag stopp på ekipaget, annars hade jag hamnat i Landvettersjön efter att ha korsat Boråsvägen.
Uppmarsch området var strax norr om Okome kyrka. Vilket ledde till att vi spreds ut i närområdet.
Unga och lite lata som vi var försökte vi komma undan manöver uppgifterna, genom att smita iväg och göra andra saker.
Vi var 3 grabbar som promenerade förbi Botels, stannade till en stund och pratad, blev bjudna på kaffe och en smörgås. Husets folk skulle resa in till Falkenberg, erbjöd oss, ligga på loftet ovanpå ladugården, med förmaningen om att vi inte fick röka eller tända tändstickor. Det var lätt för oss att lova då vi fick ett bra gömställe, där ingen hittade oss.
Tänk om jag som ung grabb då vetat att just denna ladugården skulle jag 40 år senare renovera i mitt anletes svett.
Ett annat roligt minne som dyker upp i mina tankar är när vi skulle ta oss över Ätran en mörk kväll. Fiende var lägrade på andra sidan så det gällde för oss att synas så lite som möjligt. Så ficklampa va inte att tänka på. Vi tog oss ner till en lite spång, strax nedanför kraftstationen. Där låg en båt, vi var 5 man som satte oss i båten och roddarna började ro. Men inget hände! Jag lurade en stund på varför vi inte kom iväg, sträckte handen över relingen och kända att vi stod på lerbotten. Här var goda råd dyra. Nu fick vi tömma båten på all vår utrustning, putta ut den så båten gick flott. Då min uppgift var Grcph (gruppchef) så jag satt lugnt kvar i båten medan övriga fick slita i leran. Färdvägen var rekad under dagen men det visade sig att kraftstationen stängdes nattetid, vilket ledde till att vatten nivån sjönk. Det hade ju inte vi utsocknes den blekaste aning om.
Under påföljande dags strider blev vi "dödade", viket ledde till att vi gick tillbaka över Ätrandammen vid kraftstationen. Nya uppgiften blev att försvara så inte fiende kom över på denna sidan.
Under en av dessa dagarna vid kraftstationen, kom bygdens damer ner och bjöd oss på kaffe & 7 sorters kakor. Det dukades upp ett långbord och kaffeporslinet dukades fram. Vi hade en mycket trevlig och minnes värd stund tillsammans med bygdens folk.
Nu 50 år senare funderar jag en del på varför vi hamnade här.
Att vi hamnade här är en ren tillfällighet. Jag närmade mej pensionsåldern och behövde byta miljö, vi beslutade oss för en flytt till landet. Vi letade efter en liten hästgård. Kikade runt på en massa ställen men hittade inget vi kände var rätt. Förs när vi kom hit, hittade vi den miljön vi ville bo i. Huset krävde en del jobb men det var helt i linje med det vi planerat. Naturen, närheten till vatten och riktig väg fram till huset, blev avgörande för vår flytt hit. Flyttlasset gick från Kungsbacka ner till Gällsås den 1 juni 2001.
Kanske var min historia med och spökade i beslutet att flytta hit, en cirkel blev på ett sätt sluten i och med att vi valde att flytta till Botels i Gällsås.
// Birgitta 
Copyright text & bild: Birgitta Lindström
Inga bilder får användas i något sammanhang utan skriftligt godkännande av fotografen.