Hej igen och hjärtligt välkommen att hälsa våra nya One Hands "bär" välkomna till världen.
Söndags bloggen blev en måndags blogg, av förklarliga själ.
5 valpar såg dagens ljus, 12/8-18
Väntan blev lite lång, känns alltid så när man väntar. Redan på lördag kväll började Liza boa. Höll på med det med jämna mellanrum hela natten. Flämta, hjässade, vankade, försökte gömma sig under soffan, i soffan och under kuddar. Vände upp och ner på valplådan åtskilliga gånger under natten. På söndag middag Kl 13.45 såg jag en antydan till krystvärk, väldigt svag och det blev jag lite orolig för.
Det första fostervattnet kom och strax därpå 13.50 kom det en brun/vit kille till världen. Det tog exakt 1 timma tills nästa valp kom och det var en stor tik, som Liza hade jobbigt att få ut. Vi fick göra jobbet ihop. Just då var jag glad för mina arbetsår på förlossningen, samt att jag bostat henne med lite kalk en stund innan, då jag uppfattade henne värksvag, något har man lärt sig ändå ;) Nummer 3 tog ca 45 minuter på sig att komma ut. Det var en vit/gul hane och av bara farten kom en liten brun tik, slinkande ut i kölvattnet av brorsan. Tiken, orange med vit bläs i pannan, som skulle visa sig vara sista valpen kom efter 20 minuter. Efter hennes ankomst, lade sig ron i valplådan och då förstår man att allt är klart. Så sammantaget gick valpningen väldigt bra och det sista väldigt snabbt. Trots lite kämpigt en stund.
3 tikar och 2 hanar. Alla stora, väger idag mellan 0,306-0.364 kg och pigga. Väldigt matglada, alla har ätit till sig en rund och go mage under natten. Blir alltid lika förundrad hur sugreflexen, finns där direkt när dom kommer ur fostersäcken. Sökandet efter mat startar omgående, och hur dom faktiskt lyckas att hitta fram till mjölkbaren utan karta och kompass. Deras sugande på spenen hjälper efterkommande syskon att komma till världen. Sugrörelsen stimulerar tikens värkarbete. Naturen är fantastisk.
Nu börjar en om möjligt mer spännande period att följa och blogga om, lovar inte att jag hinner blogga lika flitigt som innan dom kom till oss. Lite annat att göra framöver.
Den första tiden i valpens liv mellan 0-14 dagar kallas den neonatala perioden. I denna perioden utvecklas valpen mycket. I takt med att myeliniseringen utvecklas kommer motoriken att komma igång.
Fostersäcken är en stark konstruktion, flera lager av bindväv som bildar en stark, stark säck. Tiken sliter upp säcken och biter av navelsträngen. Ibland behöver man hjälpa till så att hinnorna inte åker in i valpens mun och täpper till luftvägen. Men så länge den är hel och intakt ligger valpen och andas fostervatten. Direkt när säcken bryts kopplar lungorna om till att andas syre. Så i det ögonblicket händer mycket i valpens kropp.
För att förstå vad som händer i valpens liv framöver. Måste man förstå hur outvecklade de är när dom föds. Valpen är både blind och döv vid födseln. Hjärnan är outvecklad, den är inte utvecklad klart innan valpen är 6 veckor gammal. Nervtrådarna är inte utvecklade utan är nakna och utan förmåga att skicka signaler, processen hos nervtrådarna myeliniseringen, är klar först när valpen är 5-6 veckor. Myelinet, det som sitter på utsidan nervtråden som för med sig signalerna till och från hjärnan. Den kan inte känna igen sin mamma på lukten, luktreceptorerna utvecklas inte förrän 21.a dygnet.
Dom roterar med sina framben för att ta sig framåt och hitta en spene. Dom trampar för att stimulera mjölken att släppa och för att väcka andra valpar i kullen när det är matdax. Trampandet är valpens mat och sovklocka. Alla valpar måste äta 7-8ggr/dag och alla äter samtidigt. Men alla dessa processer hoppas jag hinna ta en efter en i takt med att de utvecklas.
De första dygnen bor jag på en madrass intill valplådan för att ha ett öga på att ingen missar maten. Får ont i magen, kommer i kläm. Det är ett ögonblicksverk att mamma lägger sig på en valp och klämmer den. Eftervärkar och avstötning kan vara smärtsamt för tiken och då har dom ingen koll på var och hur dom lägger sig och rullar. Böka ner en valp under filten är ett enkelt jobb, men att hitta upp igen är nästan omöjligt. Man måste komma ihåg att i naturen finns inte filtar och underlag i valplådan. Utan där kan tiken gräva i jorden utan att en valp försvinner under underlaget. Vi människor behöver ta ett extra ansvar för vad vi hittar på i kärlek och omsorg för våra djur.
Det är så tröttsamt att komma till denna världen. Så här gott har en liten kille det när han får vila hos sin mamma. Som förövrigt inte lämnar sina valpar, utan måste tvingas ut för att kissa.
Min bror och jag. Brun/vit hane, den första som kom till världen.
Hoppas du gillar vad du läser. Vi är så glada att allt verkar gå bra och att alla ser ut att vara friska och krya.
Samtidigt är jag så glad att alla valpar har sen en tid tillbaka fina föralltidhem som väntar på dem. Gläder mig så. Ni alla är mer än välkomna i One Hands gänget.
Nej nu väntar valplådan och en stunds avkopplande njutning.
Hörs snart igen.
// Birgitta.