Idag har våran lilla Maja fått vandra på regnbågsbron.

Våran duktiga, duktiga musjägare som hållit huset rent från små möss och grunden ren från stora kaniner.

Trots allt kändes detta bra, om det kan göra det. Maja var inte kry. 15 år gammal och troligtvis hade något inre organ sagt upp sig. Vilket privilegie man har när man får hjälpa ett djur till vila, som lider. Trots det känner man sig lite trasig. Mannen har så svårt för det och han säger varje gång. Snälla inte fler djur nu, jag har så svårt att se dem döda.

Måste passa på att ge tjejerna på Falkenberg veterinärerna en eloge. Vilka fina veterinärer, alltid lika goa med djuren, alltid lika positiva och alltid med en prisbild som man inte kan klaga på en minut. Massor av Tack för att ni finns från Lagotto "Tanten.

Idag blir det en liten kortis om Mea.

2/2 2012

6 månader har gått och vi är tillbaka på kliniken igen.

Nu sederas inte Mea vid varje plåtning. Man skall inte utsätta hundarna för gift, om det inte är nödvändigt. Mea är en cool tjej och finner sig i all behandling.  Plåtarna du ser i fortsättningen. Kommer du säkert att uppfatta som lite sneda. Men det är inte rakheten som är prioo på dessa plåtar.

Ja vad säger man mer än OJ... Som ni säkert ser har det hänt en massa i dessa leder. Nu förstod vi att detta gick fort. Vi bollade lite ( vi är uppfödaren, röntgenexperten och jag) ang mat, träning och hur detta skulle eskalera. Vi var väl i detta läget rätt så ense om att med denna takten av artros-tillväxt skulle inte Mea kunna bli mer än max 4 år om det ville sig väl. Vad vi däremot inte var överens om, var VAD hon skulle äta. Min inställning till vad hundar skall äta känner du nog redan till, och den överensstämmer inte med vad veterinärkåren menar att dom behöver äta. Eftersom jag har en liten pytte räv bakom ena örat. Lovade jag att hon skulle få äta vad som var bäst för henne. Med fri tolkningsrätt. Väl hemma ringde jag en av mina guru. En veterinär i Skåne och frågade om råd. Han och jag är helt ense om vad en hund skall äta. Ibland måste man ringa och prata med någon som ger en medhåll.  Vad jag däremot gjorde var att låta Mea få Glykoflex 2 ggr/dag. Det var vi alla ense om. Ibland, men bara ibland gör jag som jag blir tillsagd att göra.

Jag är glad för att vi bestämt att hon skall följas, det ger mig kvitto på att det jag ser i hennes rörelsemönster faktiskt stämmer på insidan. Ibland tvekar jag på att det jag ser faktiskt ÄR det jag ser.

Meas vardag rullar vidare. Hon är våran Ferdinand ligger under syrenen och har fullständig koll på vem som kör in på gården eller vad vi gör i köket. Ibland brister mitt hjärta när jag ser henne. Men jag försöker förhålla mig till verkligheten. Går sådär vissa dagar skall jag erkänna.

Ja Pia-Lotta jag glömmer inte er. Bläng inte så. Ni skall få er tid ni också.

Nu skall  minstingen klippas till lite, vi har planer för helgen

Trevlig helg på dig och njut av din dag. Har du ett djur du kan krama om så gör det.  Ja släng iväg en kram till din sambo, make, hustru eller vem du får lust att krama.

Kramar är bra medicin och läker själen.

Kram på dig // Birgitta

Hej igen.

Nu har det gått några dagar sen jag sist var här och skrev.

Mycket beroende på att jag har varit på resande fot.

Jag vill börja dagens text med att klargöra att Meas uppfödare alltid har funnits och fortfarande är med oss, på alla veterinärbesök. Hon stöttar och sparkar på mig så jag håller inslagen riktning. Jag är henne evigt tacksam, inte bara för att Mea får bo hos oss utan även för alla telefonsamtal, bilresor och bollande vi haft under dessa 6½ åren. Jag vet att detta smärtar henne i minst lika hög grad som det smärtar oss.

Uppehållet i skrivandet beror även på att Meas uppfödare och jag gjorde ett uppehåll, ( ibland behöver man tänka till) på några dagar efter hennes 2:a röntgen den 4/7-11. Nästan på dagen 5 år sedan. Vi blev lessna och lite chockade tror jag och båda behövde fundera lite på framtiden.

Jag hade under denna tiden den stora glädjen ( turen) att vid några tillfällen under min utbildning, träffa chefsveterinären samt rehabchefen på Strömsholm. Jag fick mycket värdefulla tips om Meas vidare träning och hur jag på allra bästa sätt skulle hjälpa henne.

 Efter en lång diskussion mellan uppfödaren och mig, övergick Mea i min ägo. Var jag beredd på att ta hand om Mea på bästa sätt?  Hur tänkte jag framtiden? Eftersom jag nyfiken och kunskapssökande, beslutade jag att Mea skulle röntgas var 6:e månad för att jag skulle kunna följa hennes utveckling. Vi beslutade också i bästa samråd, uppfödaren, veterinären och jag att Mea aldrig skulle behöva leva sitt liv på smärtstillande medel.

Meas uppfödare förlorade 50% av sin avelsbas. Många år av avelsarbete till spillo. Det behöver man inte ha stor fantasi för att förstå vilken sorg detta blir. Skall tillägga att Meas uppfödare också är "nördig " på sitt sätt. Hon startade omgående ett detektivarbete, läste plåtar och letade i avelsbasen. Hade detta kunnat anas hos någon annan hund i dessa linjer. Svar Nej.  Jag förstår att det, som uppfödare är det lätt att förbise ett bekymmer, och avla på icke så lämpliga föräldrar. Men hur lämpligt är det? Hur ansvarsfullt är det? Hur mycket tänker man på sina valpköpare? Så är det att vara uppfödare, och när det går fel är man tvungen att ta sitt ansvar om man vill idka bra och hållbar avel. 

Att vara valpköpare är inte enkelt i denna situation. Man har en hund man älskar som man förstår kommer att få ett bekymmer. Som troligtvis kommer att få smärtor, rörelseinskränkningar och kroppsbekymmer. Som man i värsta fall får en reservation på försäkringen pg av att hunden har bevisade höft problem. Vilket innebär att man måste vara beredd på stora kostnader om och när man behöver uppsöka veterinär. Är man inte så "nördig" som mig, och kan själv, bör man gå till en massör, fysioterapeut eller en sjukgymnast med sin hund. Det kan bli kostsamt. Medicinkostnader och svåra ställningstagande. Så inte nog med att man har en kompis som kanske får smärtor man kan få stora ekonomiska följder av detta.

Ett löpband inhandlades till Mea.

Hade ingenstans att ställa det, så det blev till att ha det vid sängen. Det blev en kombinerad gympasal, klädhängare och natthögsbord. Men vad gör man inte för kompisen.

Mea skolades in på bandet efter konstens alla regler. Har man ont i ryggen, bör man inte gå i backe och har man bekymmer i höften bör man inte springa, statiskt på platt mark. Så då gäller det att träna den lilla, fina muskulaturen som finns runt och som stöttar höftleden. En avsaknaden av muskler sliter i leden vid rörelse, en väl musklad höft skonar. Nu började en lång träningsperiod i Meas liv. Hon gillar det och deltar med glädje i våra övningar.

Mea är vid denna tiden utställd flera gånger, alla med excellent, excellent m ck. Hunden är med andra ord en fin utställningshund med jämna fina resultat.

3/7-2011 dagen innan vi skulle röntga fick vi kvittot, vår uppfödare hade fött upp en rastypisk och snygg tik. Hon erövrade sitt 1:a cert i Tvååker i konkurrens med en massa jätte fina tikar. Förstår du hur nervösa vi var när vi åkte till GBG för att röntga den 4/7.

15/7-2011 erövrade hon sitt 2:a cert i Borås. Ett cert som togs emot med både smärta och glädje. Då vi båda förstod att denna fina, fina tösen aldrig skulle kunna bidra med något bra för rasen.

Mea ställdes några gånger till för att jag tyckte det var rolig och hon fick följa med syster Pia-Lotta när hon ställdes. Men glädjen av att kämpa vidare till ett Championat minskade med att Mea blev påverkad och min vetskap att det inte leder till något. Samt min inställning till att, vara i ett forum och tävla om vinster, när det finns så fina andra hundar som är friska och som så gärna vill ha en vinst. 

Kontentan av dagens tankar är väl att bara för att hunden har fina titlar, är det inte självklart att hunden passar i avel.

Idag blir det inget nytaget foto, kvällen är här och vi har fått ett jobbigt bekymmer att fundera över i familjen. Våran lilla Maja, husets ena katt, är mycket dålig och kommer nog inte att klara natten och gör hon det blir det ett besök hos den barmhärtiga veterinären i morgon bitti. Alltid är det något man skall ta tag i när man har djur. Vissa saker är ett ansvar man inte kan svära sig fri från. Ett ansvar man tar på sig den dagen man köper ett älskat, efterlängtat djur. Oavsett det är en mus, en katt, hund eller häst.

Tack för att du läst och kikat in på sidan idag.

//Birgitta

Hej  på dig igen.

Jag gläder mig åt att du är här igen och läser vad jag skriver om oss och om våran goa, goa Mea Culpa.

Även idag är det en varm och skön dag. Det fläktar gott under brädorna på altanen, så där hittar jag Mea på morgonen. Hon njuter av att ligga stilla i skuggan och bara vara.

Nu fortsätter jag Meas livsberättelse. Den blir lite längre idag men jag hoppas du orkar och vill följa med på resan. Varning utfärdad den kommer kanske inte alltid att tolkas som snäll av vissa av er.

Den 10/4 2011.

Mea och hennes kullsyskon är anmälda till MH, detta var innan BPHn var framtagen. Meas uppfödare är av åsikten att hon skall veta vad hon avlar på och valpköparen skall veta vad dom har i snöret. (som hon ofta säger) Måste hon få reda på en hundens mentalitet. Hur gör man det? Jo lämpligast genom att en opartisk person, som är utbildad på beteende, får se hunden i arbete. Då Pia-Lotta och hennes syskon redan var MHade visste jag hur det skulle gå till och vad jag kunde förvänta mig.

Kan skriva en lång bibel om tråkiga Mea på MH, för det var just så testledaren uttryckte sig. Hon var den tråkigaste hund han bedömt. Men jag var glad. Ingen agression, ingen rädsla, ingen beröring av skrammel och ingen kamplust, å hundfaan har inte en gång, jaktlust. När Mea lugnt och sakligt vände huvudet, tittade mig i ögonen, just när kaninen for iväg framför nosen på henne. Då brast det för testledaren och han vände sig till publiken och sa....se hur det går när man övar för mycket, kontaktövning med sin hund. Mea och jag har aldrig never ewer övat någon kontakt, vi har den ändå och hon är en lat vovve. Hon bara frågade om jag på fullaste allvar menade att HON skulle springa efter den skinntrasan. Hämta den själv kärring!.... Hahhahah vilken familjehund jag hade fått, hipp hurra.

Du som följer oss, läste igår, att Mea 28/1 röntgades med slappa höfter.

Ni som känner mig vet idag att jag inte kan nöja mig med ett uttalande som detta. Jag måste veta varför.... Under denna perioden i livet höll jag på med min utbildning till hundmassör. Så efter att ha tittat mig vindögd Ni som sett mig vet att jag är född vindögd, så när ni träffar mig är det inte Meas fel att jag ser ut som jag gör. Skyll på mina föräldrar.

Jag såg att något kunde vara fel men vad.. Bad mina fina lärare titta på plåten och då med ens förstod jag vad jag sett. Meas höft är en symtom, på hennes rygg. Satan i gatan.... Hur duktig uppfödare Mea än hade och hur noga hon hade varit med avelsmaterialet, kan man inte avla bort en missbildning. Ja detta är en missbildning, som alla kan drabbas av. En av Meas ryggkotor har aldrig fattat att den har ett eget liv. Den har trott att den har en annan funktion och sitter fortfarande fast i ett litet hörn på sin närmaste kotkompis. För er som kanske inte vet så bildas kotorna i sektioner om 3 och 3 i embryoåldern. Dom släpper varandra under fosterutvecklingen, men har en ständig kontakt och ett beroende av av varandra genom nerver och ligament. Allt är en enhet och allt måste ha sin plats för att kroppen skall fungera. Ibland blir det fel och då kan man få symtom på andra ställen i kroppen än där den felande länken sitter. För Mea blev effekten av detta att hon är aningen sned i sin ryggkotpelare och det innebär att hennes ena höftled bottnar mer än den andra, som inte räcker in riktigt i skålen. Vilket kommer att innebära slitage på båda höftlederna.

När jag väl förstod, den felande länken. Var inte insikten så långt borta att detta skulle inte bli bra.

Den 4/7-2011 röntgades Mea om. Redan när vi lade henne på bordet sade Mats (röntgenspecialisten) att detta känns sämre än för 6 månader sedan.

Ja det syns väl, att en process har startat. Efter endast 6 månader kan man tydligt se vad som är på väg att hända i denna höften. Denna plåten ligger i grund för SKK bedömning och är bedömd D.

Nu kan du säkert förstår, så ville jag ha en bedömning även från Mats. Jag frågade, visst är denna hundens bekymmer en sackralisation (så kallas det när det är ett bekymmer i kotorna kring becken området, lite vilseledande diagnos för den omfattar fler kotor än sakrum området) och inte höfterna? Mats tittade, tittade och tittade på mig för att försöka bedöma vad jag sa och om han vågade berätta. Det är ju så att när man röntgar för höft så är det SKK som skall uttala sig och inte röntgande klinik. Men visst såg han samma sak som mig. Vi hade ett långt samtal om Meas framtid. Sen avslutades denna disskution med en mening jag ofta genom åren fått höra. -Vissa hundar har tur och hamnar hos rätt ägare. Säker en mening i all välmening, men inte faan har en sjuk hund tur.........Det var väl jag som hade tur om någon av oss hade det. Utan Mea hade jag inte snöat in på anatomi och på ledfunktioner, behandlingsformer osv... Men det får jag återkomma till.

Vad är kontentan av detta. Röntga om, är inte alltid till det bästa för bedömningen, på pappret kan det se bättre ut men för hunden..... Men i mitt fall det bästa vi kunde gjort för nu fick jag veta. Men tänker att om en vanlig hundägare får detta besked, vilket trauma det kan utlösa. Det är en chock och en jätte sorg att få reda på att ens hund inte får ett långt friskt liv. Nu visste jag att med bra mat, rätt träning skulle vi kunna ge Mea ett bra liv trots att hon redan vid 1½ års ålder börjat utveckla artros.

Meas lunch idag, kall lamm

nacke, en favorit. iIsynnerhet om den får avnjutas under syrenbusken i lugn och ro. Våran lilla Ferdinand. Jag ligger häääär och luktar på blommorna....

Njut nu vidare och ha en härlig Nationaldag. Tack för att du tuggade dig igenom min text, hoppas du orkar följa oss vidare.

Själv skall jag fira Svenskaflaggansdag, med lite ringträning med familjens minsting. Skall bli roligt.

// Birgitta

För dig som inte läst tidigare inlägg. Scrolla ned så kan du läsa dem.

Hej

Idag ännu en solig dag.

Mea och hennes lilla syster Liza tog sig en sväng i natt och kom hem, skitna, våta och med massor av fästingar i pälsen kl 01.00.

Vad att göra! In i duschen med båda. Plockade säkert 50 fästingar som kröp omkring i pälsen. Efter duschen plockade jag några på mig själv innan jag kröp ned i sängen för några timmars orolig sömn.

Idag är hundhagen klippt och i ordning igen. Härligt med snälla grannar som hjälper till.

Dagen efter Mea varit ute och sprungit, är hon dämpad, stel och ofta haltar hon en aning på något ben. Det varierar på vilket ben, smärtan vandrar omkring. Hon ligger ofta för sig själv och drömmer sig bort, hon kan ligga och fokusera på en tuva eller som idag en vattenkanna. Nu mera får hon en värktablett dessa dagar. En av mina riktlinjer har varit att Mea skall inte behöva gå på starka tabletter, för att kunna fungera. Min syn på smärtstillande för kroniskt sjuka hundar är att man ger det mest för sin egen skull (jag får behålla min hund längre) än för hunden. Det är min krassa syn på djur som är sjuka, så sjuka att dom inte klarar sig utan piller.

Min (våran) Mea kom till oss den 13/1 2010. En snörik och kall vinter dag. Ibland hör man att vinter-hundar är svårare att få rumsrena osv.. Men lilla Mea vande sig att kissa i snödrivorna snabbt och enkelt. Hon blev så van att när snön tinade blev hon förtvivlad toaletten var ju borta.

Mea var en på alla sätt exemplarisk liten dam. Med för stor kostym och för stora öron. Så till den milda grad stora att, när vi var på BK kom de fram en kvinna och frågade - Men var har du köpt den söta cockerspanieln..

När Mea bott hos oss i 14 dagar började en fundering gro i min hjärna. Går hon som en valp skall? Varför känns det som något inte stämmer. Lite orolig och förvirrad ringer jag uppfödaren, det är ju faktiskt hennes hund, och hon bör ju få veta mina funderingar. Nej det är lugn, hennes mamma gick också lite snett som valp. Phu då hade jag tolkat saken fel. För 6 år sedan var jag inte så säker på att det jag såg och upplevde faktiskt var att lita på. Denna känsla diskuterades ofta oss i mellan och ingen varken uppfödaren eller jag ville tro att den stämde. Hennes föräldrar hade ju inga dokumenterade rörelse problem så varför skulle denna valpen ha det? Ingenting pekade åt det hållet. Föräldrarna var fria. Tidigare syskon var fria.

Mea kom till oss när syster Pia-Lotta "bara" var 6 månader. Så det var 2 små tjejer som hade kul med varandra och hittade på div hyss. För våran del blev det korta promenader, ständigt bärande på en valp eller unghund. Jag är väldig noga med att inga unga hundar skall promeneras. Så jag minns den tiden som en tid där jag ständigt hade en ryggsäck på magen och i den sov det en valp.

Vi hade stora förhoppningar, för denna lilla tjej. Hon hade fin päls, var uppe på sina ben och när hon visades som valp fick hon fin kritik. Så roligt det skulle bli att få följa henne och kanske så småningom få den stora glädjen att se hennes små telningar. För som sagt vad hon var en stor del i Galottens gen bank.

Mea är och förblir en bestämd, om än inte liten, dam. Idag vet vi varför hon inte tycker om att hundar springer omkring henne. Varför hon är otrygg när någon hoppar upp i sängen på natten. Jag vet också varför hon har varit en fantastisk tik när det gäller att hålla hemmet lugnt och stilla. Mea har och är fortfarande våran "alfa" tik det är hon som bestämmer var skåpet skall stå.

Önskar er alla en fin helg och en fortsatt underbar soldag.

I morgon blir det ingen Blogg, då är jag i Skåne på vidarutbildning.Återkommer om jag hinner och orkar på söndag kväll. Då är jag tankad med ny kunskap och njutit helgen med fina kursare.

För är det något som jag har att tacka min Mea för så är det all kunskap jag fått,och tvingats letat reda på, under de år hon bott hos oss. Kommer att vara henne evigt tacksam för detta. Jag har valt att se denna resan med tacksamhetens ögon.

// Kram till er alla Birgitta

Denna helgen har jag ägnat åt att sortera tankar.

En del saker blev bättre än väntat, medans andra blev "käpprätt åt helvete" Men efter att ha landat lite under helgen, ser jag framåt med en viss tillförsikt och faktiskt ett uns av lättnad och glädje. Ja jag är inte som andra, kanske är det lite skönt.

Just i detta nu, är jag så makalöst glad. Jag har mina hundar, samt mitt stora intresse fotografering.

När det blåser storm, är det risk att man går av. Känner sig bruten och börjar falla i bitar.

Då gäller det att titta igenom och kika lite på vad som finns på andra sidan.

Only the dead fish follow the stream
No, nothing is ever what it seems
You can do whatever if you know when and why
Only the dead fish follow the stream

Lilla goa Liza, ställer upp och finns där hela tiden. Lite muta krävs.

Scattis är inte så intresserad av belöning, för honom räcker beröm mer än väl. Han växer med beröm och när han förstår att han gör rätt.

Hoppas du får en fin vecka. För min del startar nu en bromssträcka, där kroppen kommer att slita på bromsklossarna. Skall försöka att inte dra för mycket i handbromsen. Krävs lite mental övertalning. Liksom Scattis, skall jag suga åt mig de små kornen av beröm som faktiskt flyger omkring i luften.

Mys till det en stund, det är faktiskt söndag kväll.

// Birgitta

Igår tillbringades dagen med fantastiska människor.

Alla samlade för att fira vår dotter och hennes man, dom hade bröllops & namnbytarfest. Länge sedan vi hade så roligt.

Å som ugglemor säger jag har de vackraste barnen. Inte utan att det faller en tår när man ser sin minsta tös, vacker som en dröm och lyckligare än någonsin. Inte blir det sämre av att den stora tösen, ror kalaset i hamn med säker hand. Vilken lycka det är som mamma att se sina barn jobba tillsammans, för varandra och göra det med den största kärleken till varandra. Älskade ungar.

För att inte tala om hur många tårar som trillar,när man ser de kära, samtidigt som en fantastisk studiekamrat sjunger för dem.

Du är allt jag nånsin önskat
Du är allt jag nånsin drömt
Du är den som får mig minnas
Alla drömmar jag har glömt
Och du är den som får mig hoppas
Du är den som får mig le
All min kärlek får du bära
Hela livet vill jag ge

Har lovat att inte lägga ut några bilder, men som ni förstår är det inte lätt att hålla det löftet. Men har jag lovat så har jag. ;)

Därför blir det lite bilder från dagen. När värmen lade sig tog jag kameran & såpbubblorna och gick ut och lekte lite.

Det kommer en dag när jag behöver en medhjälpare med ut på mina fotopromenader. Inte bara för att blåsa såpbubblor och serva mej, utan mest för att hjälpa till så jag kommer upp från marken igen. Att fotografera innebär att jag krälar, kryper , kasar och rullar runt på marken. Måste se rätt knepigt ut, men det bjuder jag på....

Blåsa bubblor snabbt upp med kameran och vips är bubblan borta. Blåsa, skynda, blåsa, skynda och ja där fick jag till det. Då har jag glömt ställa in skärpan.... Tålamod, långt djupt andetag du tycker detta är roligt..... Jihia bubblan höll, skärpan inställd och jag på rätt ställe. Jihia jag älskar detta.

Rätt kul att labborera lite i Photoshop.

Flammentanz första blomma slog ut i sommarsolen idag.

Honungsrosen smyger ut sina knoppar, vi väntar på  blomster prakten och blomsterbina som kommer och spelar sin ljuva musik.

Ett skogstroll.

Lite lek med en kråkfjäder. När man kryper omkring hittar man det ena fyndet efter det andra.

Inte konstigt knäna är blåa.....

Njut av din söndagkväll, imorgon en ny orörd dag. Den gör vi något bra av, eller hur?

//Birgitta

Vad gör man en lördag morgon....

Tvättar, städar & bäddar. Blir besviken på mänskligheten som inte sätter barnen före sina egna tyckande och företagande. Blir både lessen och beklämd av att människor som förväntas och anser sig vara vuxna INTE kan uppföra sig som vuxna ansvarstänkande personer. Utan ger sina barn ett arv att förvalta av mobbing och illatyckande

S K Ä R P N I N G!!!

Man ser bjälken i andras ögon men inte stickan i sitt eget. Är ett gammalt ordspråk, som blir mer och mer aktuellt, fast vi tycker att vi blir bättre och bättre. Får inte ihop mattematiken. Är det så illa att egoismen börjat bli vardag i våra liv?

Några timmars jobb på Djurkompaniet, med roliga kundmöten samt ett kryddmått beröm, sånt gör att jag får lite hopp om mänskligheten.

Kvällen är kamerans tid.

I kväll fotar jag det sötaste av söta.

Ja viss är han söt!

Toppen att ha en 25 år gammal, London nalle att ställa in ljuset med.

En vit Liza är också bra att ställa in lamporna på. Älskade fina lilla Galott är så glad att du finns i mitt liv.

Lilla Ammie är inte så dum hon heller.

Sötare än socker.

Rätt så  busig, och inte helt lätt att få på bild.

Stolt som en tupp. Viss kommer du att bli en fin vovve, som sopar golvet med dina konkurrenter i utställningsringen.

Ibland tror jag faktiskt att jag skall skaffa mej en egen bubbla, en bubbla att bara vara i.

Tack Martina för att du tog dej tid och körde ut till mej, så jag fick nya fotomodeller att öva på.

Å du som surnar till över mina tankar, det säger mer om dej än det jag skrivit.

// Birgitta

Lättad men med rätte tämligen förbannad.

6 dagar utan kontakt med yttervärlden. Ingen telefon, inget bredband och eftersom jag bor såååå långt från bebyggelsen 2 mil från närmast stad ingen fungerande mobiltelefon. Katastrof...nej men lite bekymmersamt.

Mest blir jag irriterad över Telias sätt att hantera sina kunder, det är helt ok att skicka ett sms och skriva att felet kommer ej att åtgärdas inom utsatt tid. Funderar faktiskt på att skicka ett sms nästa gång jag får en räkning och skriva, tyvärr kommer ej räkningen att betalas på utsatt tid och kan inte uppge när pengarna kommer att vara på erat konto. Det måste väl vara fullt godtagbart, dom kan ju inte debitera dröjsmålsränta eftersom dom inte drar av på räkningen när fel uppstår, jo möjligtvis kan man få ersättning om man ansöker men inga garantier.

Men visst har jag roat mej under stilleståndet.

 Här sitter vi inte på stolen och väntar inte......

Våran My, mitt ena underbara barnbarn har fyllt 6 månader och det firade vi med lite foto.

Alltid solig och alltid lika god och glad.

Litet pyre som växer som en raket.

Underbara, glädjespridare, hjärtekrossare, ja kalla dom vad du vill, dom är mina bara mina fina goa barnbarn.

Njut av varje dag och möt den med ett leende.

Allt blir så mycket lättare då...

 // Birgitta

Copyright text &bild: Birgitta Lindström
Inga bilder får användas i något sammanhang utan skriftligt godkännande av fotografen.

Morsdag, kan vara mer "morsdag" än man kan önska sig.

Underbara barn och barnbarn.

Räcker mer än väl att veta att ni finns och få krama er ibland.

Ni är mitt allt, min underbara familj.

Kärlek

Nyfikenhet.

Förväntan.

3 ledord att använda i vardagen.

Önskar dej en fin vecka

Ta vara på nära och kära.

// Birgitta

Tänk vad förnuftig du är lilla Mea!

Du stannar upp, står och funderar, värderar och sedan bestämmer vad du skall göra. Skall du gå din egen väg eller är det bättre att hjälpa flocken mot faran som kommer i backen?

Om alla människor kunde lära lite av våra hundar, skulle inte tillvaron bli aningen trevligare då?

Jag sitter och funderar över hur Svensken har blivit. Vi kör över varandra (tack och lov inte med bildligt) stjäl varandras idéer och gör dom till våra egna. Vi vill inte betala för varor och tjänster. Helst skall det va gratis eller svart om det blir billigare då. Vi klappar hellre oss själva på ryggen, än grattar grannen till en framgång, för grannens framgång kommer ju ändå inte att bli något bra av. Hohohooh

Att räcka ut handen eller be om ursäkt att jag tänkte lite fel. Var tog empatin vägen. Eller är det så illa att " så många" har sån otur när dom tänker. Jag hoppas och vill tro att det är tankefel och inte egoismen som gör att det blir sååå galet så många gånger.

Idag skall jag minst en gång, ge någon för mej okänd person en komplimang. Vet att det ger ett härligt leende tillbaka för jag har gjort det förr.

Ja jag må ha PMs (som en kär vän så fyndigt skrev, himla tur hon är mej så kär... ) men vart är vi påväg???

Återigen får du ta del av mina tankar. Gillar du inte det du läser, beror det kanske inte på det jag har skrivit.......

// Birgitta