När jag kikar tillbaka på 2018 kan jag bara konstatera att det har varit ett allt igenom bra år.

Ett år där jag lärt mig att stå för mig själv, sortera, samt lärt mig säga nej till saker jag inte vill och saker/människor som dränerar min kraft och ork.

Tänk att det skulle ta 60 år innan jag kom dit. Hoppas och tror att du är lite snabbare och hittar din balans tidigare i livet.

Här kommer en liten tillbaka blick på året som gått.

Började som sig bör med en fotokurs med Hans Holgersson, min fotomentor sedan många år. Älskar att bolla foto och ljussättning med honom. Är så glad att barn och barnbarn villigt ställer upp som modeller.

Mitt livs häftigaste resa (än så länge) gick till Kenya. Vilket land, och hur lätt blev jag inte gripen av Afrikafeber. Längtar dit mest hela tiden.

Tog en massa bilder, som du nog förstår, men denna bilden rör mig till tårar varje gång jag ser den. Ett ensamt lejon som sitter och tittar långt bort i horisonten, är för mig en påminnelse om, djurens sårbarhet, vad har dom för framtid?

Kan med lätthet erkänna att jag var resans grinigaste kärring. Tårar av ödmjukhet brännde mest hela tiden bakom ögonlocken.

Väl hemma från Kenya, blev det en tur med en av mina finaste fotovänner till Hornborgarsjön. Kallt, blåsigt och inte så många fåglar vi hoppats på. Men vilken dag vi fick, vilken glädje det är att ha vänner att dela sin hobby med. Tack Berit för en fantastisk dag.

I Maj gjorde Berit och jag en fotodag i Bråtadal.

Vi gick en fotovandring som Tomas Andersson höll i och som var helt makalöst trevlig. Lärde massor om fåglar, samtidigt som vi fick tips och idéer om hur man fotar. Tomas hjälpte mig, med kamerans funktioner, som jag trots flera års fotande missat.

Hade med min nya Nikon kamera för första gången denna dagen.

Pingsten kom och den firades på resandefot, tillsammans med finaste Catherine. Vi drog till Leksand på en fågelsafari. I 3 dagar letade vi ugglor, orrar och en massa andra fåglar. 106 olika fåglar lyckades vi höra eller se under dessa dagar. Ja fråga mig inte vilken fågel som låter hur, för det minns jag inte ett dugg av. Men kul hade vi. Traskade i skogen, åt gott, drack gott och hade det allmänt trevligt.

Midsommar natten tillbringade jag i ett gömsle, hemma i Finland. Efter 5 besök har jag börjar känna mig hemma, i urskogen i norra Finland vid Ryskagränsen. Älskar att få möjligheten att resa dit med Rovdjursland.

Väl hemma från Björnriket, kom äntligen vår efterlängtade lilla gosse. Familjen har fått en liten Vilton.

En mysresa med barnbarnen har hunnits med till Kolmården. Vi hann se vargarna innan dem så tragiskt har tagits bort ur djurparken. Jag är inte för parker, men tänker att om vi någonsin skall lära oss om djuren måste vi få en chans att se, uppleva och bevara dem. En sådan park som Kolmården ingår ju i bevarandeparkerna och hjälper till att bevara djur.

Jag älskar vargen. Tycker det är ett fantastiskt djur som får mig att fundera över hur det en gång såg ut i våra skogar.

Den 12 augusti föddes ett gäng valpar i vår kennel. Alla valparna har fina hem och vi har fått en massa nya vänner och underbara familjer att rå om.

Strax innan valparna föddes, hade kenneln också besök av SKK kennelkonsulenter och gissa vi fick med beröm godkänt. Känns så bra att några utomstående kikar och kommer med tips, är så lätt att bli hemma blind.

Tack vare min goa make och kennelpöjk, som utan gnissel ställde upp och passade 6 veckors valpar i 4 dagar. Kunde jag och Catherine sticka till Jaegersborgsparken i Danmark och fota hjortar.

Foto: Catherine Thiesen

Fantastiskt kul att gå i parken en kall höstmorgon att höra och se kronhjorten bröla och bjuda upp till dans.

En Kennelträff har vi också hunnit med. Älskar mina valpköpare och är så lycklig att ni förvaltar alla valparna så väl.

Att fixa valpträff är ett litet sätt för mig att tacka er alla som HD röntgat era hundar. Jag är er evigt tacksam.

Mina rådjur, börjar jag mata i slutet av sept, vi hinner bli fina vänner under hösten. Ofta står dom och väntar på mig när jag kommer med morötter, äpple och pellets till dem. I höst har skaran utökats till 5 djur som besöker oss varje dag. Hoppas och ber att dom skall få leva och slippa skjutas av kliande jägarfingrar.

December månad är den stora studiomånaden. Då fotas det mycket och ofta. Älsklings modellerna är mina kära, kära barnbarn.

Som året började avslutades det.  En fotokurs med Hans, varför ändra ett vinnande koncept. 1ggr/ år skall vi få till en date  annars stämmer det inte.

Från och med nu tittar vi bara framåt. Finns en anledning till att vindrutan är större än backspegeln 

Nu är jag mest nyfiken på 2019.

Vet att det börjar ganska ok. En resa till Kenya väntar om ca 3 veckor. Sen kommer det spännande saker som ett pärlband under hela året om inget annat händer. Men det lär du nog inte missa om du följer min blogg.

Tack för att du kikade in och att du tog dig tid att läsa den lååånga bloggen.

Är lite ojämn i mitt bloggande men får ta det när inspirationen finns.

En fin vän och jag stack iväg för en lyx helg i Danmark

Va då lyxhelg? Va e det?

Som du redan gissat är det grova kängor, grön jacka, oöma brallor och en massa kilo i form av kamerautrustning att släpa på. Det är livskvalitet och lyxsemester för mig. Ja ja visserligen innebär det att min vänster axel är blå och förb... öm men lite får man betala. Foto vänner vet varför 

I sept - okt brunstar Kronhjorten och då är det en perfekt tid att åka och fota. Dom ser liksom inte oss utan fokuserar bara på brudarna. Vilket innebär att man kan komma dem riktigt nära och få lite kul bilder.  Jag hade bestämt mig för att denna resan skulle jag ha bilden med den ångande andedräkt

Help, get me some help
Tonight I need someone to stay by my side
Help, get me some help
I'm all alone and worried, so please please hurry
Help, get me some help

Morgon mannen.

Jag blir din skugga
Jag blir den du aldrig ser
Låt mig bli din skugga
Jag skadar dom som ler
åt dig, din skugga
Jag blir ögon på din rygg
Låt mig bli din skugga
och du bli min

Nyfiken, jag??

Ung nyfiken Dovhjort.

Tidig lite kall lördagmorgon. Just i detta ögonblicket ångrade jag att jag inte fått med mig hanskar och en mössa. Men efter denna uppvisningen värmde värmen från hjärtat upp hela kroppen.

Resans mål var nått. Att få bilden på utandningsångan i ett bröl.

Under morgonen, gick det att att uppleva detta hos flera tjurar.

Svårt att återge känslan av ljudet av en massa kronhjortsbröl, kylan och det totala lugnet, i ett inferno av flörtande djur.  I den stunden lever jag.

Morgonsol och nyfikna hindar.

Dovhjorten tar dagen som den kommer. Deras brunstperiod inträder först om ca 1 månad så dom samlar krafter och är åskådare till skådespelet.

Ibland funderar man på vad dom tänker. Brölande kronhjortar och en massa människor med stora svarta ögon i ansiktet. Mmmm inte utan att jag drog lite på smilbanden.

Jisses så en fullastad kamera freak kan springa för att få stå på "rätt" ställe för att få just "den" bilden. Ja misstolka inte, jag springer inte med 10-15 kg utrustning, ja inte utan heller förstås.

Ville också så gärna få en bild på den ståtliga vita bocken. Å det fick ja, många, när han dök upp ur skuggan och kom vandrande rakt emot oss. En mäktig känsla.

Parken är inte bara hem för Kronhjort & Dovhjort, utan bebos även av Sikahjortar. Första gången jag fick se en Sikabock, innan har jag bara sett hindar. Sikan är en liten väldig söt hjort tycker jag.

Ja detta är tanten i högaktivitet. Bästaste vännen Catherine fotade mig i min favo fotoställning, ja det behövs en travers för att få mig på benen igen men det är det värt.

Vit stor kronhjort, med brudar i blicken.

Vill tillägga att det sprang 1 rådjurs hind och en bock över mina marker idag och det gör mig så glad och förväntansfull inför våren.

Ha en fin vecka och var rädd om varandra. Lyssna inte på skitsnack, tänk själv.  ;) En hälsosam hjärna väljer vad den släpper in.

// Birgitta

Björnresan 2018, var planerad till midsommar i år.

Att sitta vaken och vänta på björn, när natten är som ljusast och solen visar sig från sin bästa sida, är en dröm att uppleva.

Även denna resa gjordes, med härliga nya och gamla fotovänner. Att mötas och dela en hobby som foto, är en upplevelse som är svår att toppa. Alla vänner jag träffat på mina fina fotoresor, är okomplicerade, fördomsfria, prestigelösa och intresserade "nördar" som är en fröjd att lära känna. Alla är här och nu och lägger ingen annan värdering i det förutom glädjen, naturupplevelsen, att träffas och tjöta bilder.

Många av er skakar nog på huvudet åt mina påhitt. Ju äldre jag blir, desto mer förstår jag. Om det är någon som har ansvar för mina upplevelser, så är det bara jag och bara jag kan skapa en ryggsäck som är härlig, innehållsrik och bara min, att bära på.

När man sitter i skogen, mitt i natten, i tystheten och möter en ung björnhonas ögon. Är man här och nu, och inte allt för långt i från tårar. Ja jag grinar en hel del, när jag är ute på mina resor, som ni som följer min blogg nog redan förstått.

När den första björnen visar sig infinner sig en viss känsla. Ödmjukhet, spänning och lycka förpackat i ett kompakt paket. Ett paket som jag får möjlighet att öppna i mitt eget tempo.

Ett varv runt sjön och jag hann ner på golvet för att fota "nalle" eller Ursut som han kallas från en annan vinkel, när han sprang förbi.

Att få den stora ynnesten att fånga 2 björnar på samma bild är en häftig känsla.

Här är det Big Bert eller Tjocke Bert som vi kallar honom som uppvaktar den honan vi kallar Tulla.

Brutus, områdets största hane flörtade också flitigt med Tulla, å hon med honom. Här sitter hon på lagom avstånd från Brutus, för att vila benen en stund.

När en björn på runda slängar 200-250 kg, rusar förbi så skakar det i marken jag lovar.

Närhet, vaksamhet och bara en massa kärlek.

Här och nu, finns inget annat att säga om denna stunden.

Jaha det blev ögonkontakt med Bandid i år igen. Han järven som nu etablerat sig i området och som i år har 2 ungdomar som rörde sig i samma revir. Järven är så snabb så de flesta bilderna är ett brunt sträck. Ungdomarna visade sig på så långt avstånd så dem har jag "bara" lagrat på mitt eget minneskort i huvudet.

Räven smög runt sjön och förgyllde min kväll med sitt sällskap. Den kom och gick under minst 1 timma. Gläder mig så åt att få se en räv som ser ut att må så väl. Tjock fin svans, spänstig och så vaksam.

En Gluttsnäppa lurade i sjökanten. Inte helt lättfotad, ursäkta lätt fotograferad, en snabb fågel med ett speciellt läte. Hörde den mer än vi såg den.

En Knipa i nattljuset.

För mig är detta sinnebilden för.

Mors lilla Olle i skogen gick,
rosor på kinden och solsken i blick.
Läpparna små utav bär äro blå,
bara jag slapp att så ensam här gå!
Brummelibrum, vem lufsar där?
Buskarna knaka. En hund visst det är…
Lurvig är pälsen, men Olle blir glad:
Åh, en kamrat, det var bra se god dag!
Klappar så björnen med händer små,
räcker fram korgen: Se där, smaka på!
Nalle, han slukar mest allt vad där är:
Hör du, jag tror, att du tycker om bär.
Mor fick nu se dem, gav till ett skri.
Björnen sprang bort, nu är leken förbi.
Å, varför skrämde du undan min vän?
Mor lilla, be honom komma igen!

Tack för att du tog dig tid, kikade in och orkade läsa mitt långa inlägg. Som du säkert förstår finns det en massa bilder att gräva av, du kommer inte slippa undan, utan få ta del av en eller två till. Nästa års björnresa går inte till Finland, utan till en klart mer exotisk plats om allt går enligt planen. Men Finland kommer jag att återvända till så länge jag kommer fram med "rullatorn"

Å du det finns bara en av dig å det är du. Det finns bara en som kan skapa dina minnen, å det är du. Snälla sitt inte hemma och vänta ge dig iväg upplev lev din dröm och dina önskemål.

Största händelsen för oss nu, är att familjen har utökats med en lite underbar gåva.

10 fingrar 10 tår och bara helt underbart söt.

Jaja det säger ugglemor om sina ungar också, men nu e det bara så att så är det.

Gissa vad mormor har köpt till, älsklingen. Kan du aldrig ana va?......

All lycka i världen önskar jag den lilla familjen. Mormor njuter i fulla drag 

// Birgitta

Jag känner mig hel när jag får vandra, tyst i skogen, gärna med goda vänner. Ensamhet i sällskap, är det bästa av världar.

Naturen bjuder på en massa upplevelser, tankar och funderingar.

En solbelyst björk, påminner mig om en bok jag läst, det starkaste jag läst. Allén av Anders Geidemark.

En väg påminner mig om att livetsväg är varken svart eller vit, ej heller rak.

Det finns alltid ett ljus, längre fram längs vägen. Man får ta det försiktigt i kurvorna, så når man dit.

Någon gång kan ljuset, gömma sig i ett dunkel.

Spår av flitens lampa, fångar alltid mina tankar.

I ett hus,

Vid vägens slut,

Liten tomte tittar ut,

Kom å kom i stugan in,

Knut, knöt en knut, vem vem har byggt denna knuten mitt ute i skogen.

Vem gömmer sig bakom stubben? Lätt att förstå hur sägner om tomtar och troll vaknat.

Det var längesedan jag plocka några blommor.

Så jag sticker väl iväg och gör det nu.

Hur det än är och var du än är, finns det alltid någon som ser dig. Som vill dig väl och som är nyfiken på just dig.

Är så tacksam för allt naturen bjuder mig på.

Bilderna är tagna, i skogarna mellan Insjön och Leksand. Tack alla ni som var med och som förgyllde min resa till Dalarna. Massa kunskap om fåglarna och naturen, i området, fick vi av Staffan Myller. Tråkigt att minnet är så dåligt, önskar att jag kunde komma ihåg all fin fågelsång vi hörde och vilka fåglar vi såg.

Fåglarna får komma i en senare blogg.

Tack för att du tog dig tid och kika in.

Ha en fin daga och hugg tag i nästa vecka med glädje och tålamod.

// Birgitta

Ibland spelar ödet ett spratt.

En dag för ett par veckor sedan, skulle jag ställa kosan till en fågellokal med min kamera. Av olika anledningar blev jag någon timma försenad. Det fanns en mening med det. Träffade en mycket kunnig och trevlig "kille" i min ålder kom i samspråk med honom, vilket ledde till att jag igår, 6 maj, deltog i hans, Thomas Anderssons, fotovandring i Björnekullens naturreservat. Man behöver inte springa över ån efter vatten, reservatet ligger 1.5 mil hemifrån mitt hem där hemma.

Kvällen och fotokursen kan bara sammanfattas med ett ord. Waoooo...

En plats som brukats av ett syskonpar och som andas gammal Svensk bondhistorik.

Stengärdesgårdar, som mannen i huset lagt för egen kraft. Sten som inlandsisen forslat dit och som sedan tjänat som inhägnad för kreaturen, i många år. Eltråden är ett sentida påfund.

Jag ska öppna min dörr
och ge dig varje dag igen
leva här för sanningen
låt mig bli den som först
öppnar din dörr

Det kan ta tid, som ödet sa
Så många år jag stått beredd
Hela jag, med längtan att bli sedd
Men inte förns idag...

Vitsippan, ute i backarna står, niger och säger....nu ble det änna fel va?

Skall man lyckas, får en smyga sig in bland buskarna...

Äntligen fick jag se en Storlom, om än på långt håll.  Eftersom Thomas är otroligt duktig ornitolog också. Fick vi kunskap om läte, antal ägg och lite kul vetskap om anatom och levnadssätt. Benen sitter så långt bak på kroppen, så fågeln kan inte gå på land. Utan kastar sig på magen, upp i sitt bo. Det måste ligga nära, så nära vattnet för att den skall komma i boet. Den lägger bara 2 ägg/år.

Inte "bara" Storlommen som kastar sig på magen. Tur för mig att det var någotsånär torrt i marken när jag krälade omkring.

Kan kossor få hösnuva?

Tack Thomas och Länsstyrelsen i Halland för denna trevliga och lärorika kväll. Kommer att vara en trogen besökare på dessa natur och fotovandringarna.

Å Tack Thomas för all kunskap du delade med dig av.

Å som vanligt Tack till dig som kikade in och tog dig tid att läsa och kika på mina bilder.

Jag blir jätte glad om du gillar och allra helst kommenterar det du läst i min blogg. Kanske vill du inte se mer av detta, kanske gillar du vad du ser. Vad vill du se mer av?

Du vet väl att du på högersidan i bloggen, kan prenumerera på mina inlägg.

// Birgitta

Vi, dotera, barnbarnen och jag, tog oss en helg och stack till Kolmården.

Sol och värme beställde vi och det fick vi.

Jag är ingen älskare av djur i bur eller i djurparker. Men förstår nyttan av att ha djurparker. Så om det kan man tycka som man vill.

Kolmården är en välskött park där djuren får utrymme, veterinärvård, mat och ompyssling. Utan djurparkerna skulle vi inte kunna väcka intresset för djur från främmande platser och miljöer. Utan djurparker skulle flera djurarter faktiskt vara utrotade. Vi som vuxna har ett ansvar att se till att bevara djuren för våra barn och barnbarn. Börjar man fundera på vad vi ställer till med vår natur blir man både lessen och deppig, och det är inte meningen med detta inlägg.

Lapa sol och slappa. Eller är detta sälens sätt att ligga på rygg på soffan och käka praliner?

Bambyskott är mumma för en liten Rödpanda. Pandan kommer från Asien. Ett underbart litet djur med bestämd vilja.

Låglandstapiren, kommer från de låglänta områderna i Sydafrika. Dom älskade att komma ut i solen. Snacka om vårruset. Vi stod länge och tittade på dem när dom ömsom badade och ömsom rusade över hela safariområdet. Man kunde känna glädjen av att få springa, sola sig och blöta ner kroppen.

Ni som känner mig, vet du att jag har en fäbless för djur fötter.

Dessa fötter får mig att längta till midsommar och björnresa igen. 5 dagar i gömsle med fina vänner och en massa djurbilder.

Man lär nya saker hela tiden. Hade inte en aning om att sälen har sina klor på knogen. Dom böjer så fint på sin fena när kliar sig. Naturen är förunderlig.

Älskar Gibbonapans ansiktsmask. Hela familjen satt högst upp i trädet, antar att det var varmast där.

Dom finns i regnskogarna i Thailand, Malackahalvön och Sumatra, starkt utrotningshotad art

Snölepoarden, kommer från Asien. Låg högst upp på bergskanten och lapade sol. Fick äran att se när dom fick mat, då vill man vara i närheten och få fingrarna i kläm.

Vitkindade gåsen vilade lite mellan frieriet.

Smådjuren kom krypande upp för att få lite uv-strålning och värme.

Stor klätterapa, kommer från Halland.

Liten klätterapa, även denna från Halland.

Lite snurr och bus med brorsan.

Apmammor och människomammor bevakar sina telningar med samma kärlek. Människoaporna som var med var inget undantag.

Minsta människoapan fick sitt lustmäte tillfredsställt. Vi hade sådan tur att vi kom den dagen dom hade genrep i hela parken. Så Bamse stod på scenen för första gången i år.

Bamse känner vi alla igen, stor som liten.

Vi alla har en Lille Skutt i oss.

Farmor vet bäst, men mormor vet en del hon också.

Kapybara, påminner om en flodhäst men är närmast släkt med marsvinet. Marsvinet fick en speciell betydelse på denna resa, men det tar vi en annan gång.

Älskar vargar. Denna fina hane kom smygande ut exakt där jag önskade. Han smög på en ekorre som retad honom.

Om vargen kan man tycka mycket, jag älskar den och önskar få se den "in real life" Ett djur som hanteras illa av tjuvskyttar och är på många ställen helt borta tack vare det. Vem ger oss, människor rätten att utrota djur? Vi får lov att anpassa oss och inte se djuren som onödigt ont för vår framfart. Men detta skall jag inte trötta ut er med i dag.

Tack för att du kikade in just idag.

Hoppas du får en in Valborg och kan vara ute i solen. Lite uv-strålning mår vi bra av.

Ingen kan väl gissa vad jag planerar för helgen?  Jasså inte, då skall jag berätta att kameran kommer att luftas men var är inte bestämt ännu.

//Birgitta

Denna gången slipper ni Kenyabilder. Men det lämnas inga garantier utan det kan komma tillbaka en och annan blogg om den fantastiska resan. En resa som jag bara måste få göra en gång till

Den 2/4 fick en fin foto vän och jag en spontan idé om att stick iväg till trandansen vid Hornborgarsjön. Blev en fantastisk dag på många sätt. Fint väder, trevlig sällskap, trevlig picknick, mycket fotosnack och det bästa bara lite hundsnack. Då hon är en av de personer jag beundrar mycket i vår ras, blir det ofta mycket hundsnack när vi träffas. Men igår höll vi oss till den stora hobbyn foto och fotosnack.

Många tranor på inflygning. Antalet var inräknat till 9600st.

Jag skall fixa landningen, det måste gå.

Älskar att fota gäss. Antingen är dom bara slappa och sover eller så..

har dom en jäkla attityd.

Beta verkar vare en favorit syssla. Ja, jag håller med mat e gott.

Älskling se vad jag kan, flyga lågt. Nu blir du allt impad va?....

Kanadagäss, som badar fötterna. Man måste tänka på hygienen, det är viktigt.

Vem har längs hals, du eller jag?

Äntligen fick jag till en bild på Toffsvipan.  Bara det var resan värd.

Tyvärr, eller å va tråkigt, så strulade min, äldre, kamera en hel del. Skall man fota så skall det vara kul. Något man måste göra något lämpligt åt

Hahah fick med en gång en fråga om strulet inte mest beror på skiten bakom kameran. Men så var inte fallet denna gången. Även om det ofta beror på det.

Skall man göra något måste man gå "all in" eller hur.

Du som inte svarar ja på min fråga, tänk ett varv till och stötta mig i mina funderingar. För visst har jag rätt.

Visst kan man stoppa huvudet i vattnet, och bara köra på?

Hoppas ni alla haft en fin Påsk. Nu väntar allvaret igen.

Vardagar är inte så dumma dom heller. Gör något kul, unna dig något extra, det är du värd.

På med mössan och ut i skog och natur en sväng efter jobbet idag. Lyckost du som e ledig och kan gå ut mitt på dagen.

Å du Tack för att du kikade in och orkade läsa ända till slutet.

// Birgitta

Tittut....

Nu fortsätter min bildberättelse om Kenya.

Denna gången  blir det lite bilder som jag tycker är lite kul och kanske lite annorlunda. Ibland gömmer sig djuren och då får man hitta ett annat sätt att fota dem. Man kan inte regissera naturen.

Jaha å va vill du kärring?..

Ett steg närmre och jag .......

Syns man inte finns man inte. Å jag syns väl inte?

Full koll.

Du där och jag här, blir lugnast så.

Min bror och jag, vi har kramats av samma mamma.

Det är ögat som avslöjar vem man är.

Kurra gömma, med en elefant.

Pix på dig, jag såg dig.

Vi står här bakom trädet för här är vi trygga, min mamma och jag.

Syns väl inte nu när jag står bland grenarna?

Suck, låt mig ligga här i solen och bara vara....

Peekabooo.... på er alla följare.

Glad Påsk och ha en underbar helg. Umgås med dom ni tycker om och alla andra kan ni göra som djuren gör, kika på lite på håll.

// Birgitta

Kenya mer Kenya.

Jag tänker att du inte missat att min Kenyaresa, är ett av det största jag gjort(än så länge)

Vi var ett litet gäng som åkte ner 1½ dygn tidigare till Nairobi. Dels för att inte bli så trötta inför fotoutflykterna och dels för att vi så gärna ville se Karen Blixens gård.  Åker man till Nairobi 1 gång i livet måste man ju vara lite kulturell också.

Jag laddade ner Karen Blixens bok.  Den Afrikanska farmen. "Jag hade en farm i Afrika vid foten av berget Ngong., för att läsa på resan.

Men kan inte med ord beskriva hur glad jag var att jag sparade den till jag kom hem.

En otrolig känsla att läsa en bok som utspelar sig 1914 till 1931, och känna igen platser, dofter, ljud att sen ha bilder med hem i kameran som speglar detta liv. Det är en ynnest jag har svårt att klara riktigt. Ni som känner mig vet att jag är en "grinig" kärring så läsa denna bok innebar en hel del tårar.

Karen Blixens hem är en underbar plats. Skapat av en stark, vit, beundransvärd kvinna. Skapat ur kärleken till ett land och till dess innevånare.

Karen Blixen fick rollen som byns läkare. Hon hjälpte många barn och infödingar med sin klokskap. Hon var kvinnan som med geväret hjälpte infödingarna med besvärliga rovdjur och som utan minsta tvekan eller rädsla tog sig ann barn och ungdomar med svårigheter.

Här på baksidan av huset sittande vid de indiska vagnshjulen, har stora beslut och tunga möten gjorts. Vagnshjulen som varit inblandade i en dödsolycka och som Karen tog till sitt hus för att använda som bord. Utsikten från denna plats är förödande vacker. Här satt hon på kvällarna och tittade på bergen och hur naturen förändrade sig under torrperioder och regnperioder.

Hon skriver om hur dom skrämde Zebraflockar på flykt, för att under torrperioden kunna få vattnet att räcka till gårdens oxar och får.

Den specialbyggda traktorn som användes för att bryta mark till kaffeplanteringarna. Hon förbjöd barnen att åka på traktorn, vilket man kan förstå med tanke på hur hjulen ser u.

Hjulet har flyttat ved, människor och massor av kaffeplantor. I sin bok skriver hon om hur dom transporterade döda och väldigt sjuka infödingar till sjukhuset i Nairobi.

Vagnens krok som utgjorde dragpunkten för de 18 oxarna som drog vagnen. Hon skriver om en ung man som blev dödad av vagnens hjul alldeles utanför hennes farm. Tjuvåkande som ledde till en katastrof för hela familjen i flera generationer framöver.

Tänk om bultar kunde tala.

Kenyanskt kaffe, en delikatess, som Karen fann sin försörjning i.

Här har många kaffe bönor torkats och rensats för att sedan exporteras ut i världen.

Otrolig känsla att stå intill dessa fantastiska maskiner, känna känslan och nästan höra ljudet från Afrikaner som sliter och jobbar nätterna igenom. Hon återger en nattligkatastrof, kaffefabriken brann ner . Hon återger det så levande att man nästan kan känna värmen från branden, höra paniken och se alla hennes vänner springa med vatten för att rädda det som räddas kan.

I boken kan man läsa om hur hon som ensam kvinna gav sig ut, med geväret på sätet intill sig, för att transportera sina kaffebönor den långa resan genom Afrika. Bra kvinnor reder sig själva.

Läser också om hennes innerliga förtvivlan, att människorna dödar mer än dom har bruk för. Noshörningar, lejon, giraffer och flodhästar får sätta livet till i troféjakt.

Hon såg risken med de stora bekymmer vi brottas med idag.

Jag läser om kärleken till det som jorden ger och till mångfalden av växter och blommor. Här en närstudie på en Julstjärna, en buske som betyder mycket för folket i Afrika.

Karen har en fantastisk trädgård som hon med mycket slit och möda anlagt och som vårdas öm av en stiftelse. Massor av fåglar fanns det för oss att fota.

Trädgården var en viktig mötesplats, en plats där infödingarna och massaier,ibland drabbade samman och där viktiga möten och ting hölls. Karen blev för området en domare, en typ av överhuvud och en klokskapens kvinna som ofta fick ha ett ord med i viktiga beslut.

En vacker, mycket vacker ung kvinna berättade Karens historia för oss. Mycket fängslande och målande.

Åker du till Nairobi glöm inte att besöka denna magiska plats. Min fotokompis och jag, har en resa till Danmark och Blixenmuseét inbokad i vår.  Hoppas också knyta ihop denna säcken genom att besöka hennes gravplats, som tyvärr inte blev i Afrika, utan i en lund utanför Köpenhamn. Hennes livs kärlek ligger begravd i Afrika och jag gissar att om hon fått välja hade hon velat ligga så hon kunde se sitt älskade Ngong berg. Kanske på en plats i foten av Ngong.

Tack för att du orkade ta dig igenom den "aningen" långa bloggen idag.

Jag återkommer med mer Kenya jag lovar eller varnar dig så här lite i förväg.

// Birgitta

Hej hopp igen.

Ni får stå ut med att jag tjatar och tjatar och tjatar, om min resa till Kenya.

Denna gången funderar jag lite över girafferna (Giraffa camelopardalis), dessa makalöst vackra djur som rör sig med sådan värdighet och som lurar våran hjärna hela tiden..

Lurar?.... Vadå?.. Jo vi tror att dom rör sig i ultrarapid men så är absolut inte fallet, dom är ganska rappa i benen och kan springa snabbt. Men vi uppfattar deras rörelser som otroligt långsamma. Så lätt lurad är människan. Man skall inte tro allt man ser och allt man hör.

 Giraffen är världens längsta djur. Med sin långa hals når giraffen upp till fem meter över marken och kan väga cirka två ton. För att klara av att föra upp blod genom den långa halsen har giraffen ett väldigt stort hjärta. Hjärtat väger cirka 10-13 kilo och är 60 cm i diameter. Dom har 3 ggr så högt blodtryck som oss. Giraffer är underbara djur, som vårdar varandra. Hanen äter från de högsta grenarna så honan kan få käka från grenarna längre ner i träden.

Va.. vad säger du? Har jag skit på näsan?

Ja hurru, du kan ta och städa dig om snoken, med din 40 cm långa, blåa tunga, och inte bara använda den för att plocka blad och grenar med.

En av kvällarna stod vi med en öl i handen och njöt av giraffer, zebror och antiloper. En underbar föreställning som naturen bjöd på i kvällningen. Ja tårarna föll även denna kväll. Jag blir helt betagen av att djuren kommer och visar upp sig för oss, trots att dom är så medvetna om vår närvaro och trots att människan gör dem så illa.

Ja människan gör giraffen väldigt illa. Den skjuts för att denna delen är en eftertraktad DAMMVIPPA.... ja du läste rätt. Det finns människor som köper giraffsvansar för att dom vill ha en lyxig dammvippa.

Va e det för fel på den mänskliga rasen, kan man undra? Tack och lov så finns det människor, som bevakar och skyddar dessa fantastiska djur. Som genom att få blod på sina händer, förhoppningsvis räddar utrotningshotade djur.

Å du just du kan hjälpa till med detta arbete! Hur.... jo lägg aldrig säger aldrig ut en selfie med dig själv, och ett vilt djur i något socialtmedia. Visa att du tar avstånd från denna galenskap. Djur är inga leksaker och finns inte här på jorden för att tillfredställa människan. Vi skall leva i samklang. Ett ostämt piano spelar falskt, alla tangenter behövs för en fin sång.

Hoppas av hela mitt hjärta att dom lyckas, så våra barn och barnbarn kan få chansen att se och njuta av dessa fantastiska djur. Att dom också får chansen att stå i kvällningen och se siluetten av detta fantastiska djur.

Detta vackra djur kom vandrande alldeles intill våra jeepar, i Solio. En magiskt vacker plats, med en helt otrolig skog. Morgon ljuset går inte att beskriva, det måste ses.

Tack för att du kikade in idag igen. Hojta om du tröttnar på mitt tjat om Kenya.

Jag kommer inte att tröttna. Det finns risk att jag snart dyker upp med en ny uppdatering av bloggen, så håll i hatten 

Jag är så tacksam att jag fick möjlighet att följa med på denna resan. Tack igen Zoom fotoresor.

// Birgitta