Hej.

Nu kan jag inte hålla mig måste skriva lite om det jag önskar mig inför 2022.

Dvs att våran fina Iso är dräktig.

Om allt är som det skall är Iso idag 14 dagar gången, det är inget man kan se eller känna på henne ännu,  men ändå har det hänt en massa i hennes kropp om det nu är så att hon är med valpar.

Man kan alltid gissa och tro att man ser. Ja hon är lite klarare i sina ögon lite större ögon, hon är varmare över ryggen, och och hon är lite tröttare och ligger gärna med husse i soffan. Men vem sjutton gör inte det på nyårsdagen  Kan vara så att det syns på henne,  också vara för att jag så gärna vill. Att tikar är trötta efter löp är mer en regel än ett undantag så det är för tidigt att tro något ännu

Nu går vi till det vi vet hänt och lite fakta.

Vi har varit hos en kalasfin kille för 14 dagar sedan, fått till 2 parningar med långa häng. Parningar som lät sig väntas på därför är jag helt övertygad om att det var rätt dag dom "datade".

Iso är nu inne i den 1a perioden man kallar zygot ( 2a-17 dygnet) den perioden då det ligger ett befruktat ägg i äggledaren och är påväg att vandra ner till hornen.

Om hon bär på ägg, så bestod dom av 4 celler i början av vecka 2 och 64 celler i slutet. Så idag kan man räkna med att embryot består av 64 celler eller lite fler. Dom har nu förflyttat sig ner till livmoderhornen och flyter omkring där för att vid 21 dygnet ungefär, fästa in i livmoderväggen och skaffa sig sin plats, då bildas fostervatten och moderkakan börjar växa till, ägget börjar bäddas in i sina fosterhinnor. Just det skedet kallas för Nidation. När detta sker kan man ibland se på tikens slemhinnor att dom blir blekare, lättast att se i munnen, tiken kan bli illamående och kan vilja rata maten eller äta långsammare. Det är inte heller helt ovanligt att tiken börja kissa inne och ha lite svårt att hålla sig under natten någon vecka. Min erfarenhet är att det brukar bli bättre vid 4-5 veckan.

Varför kallas det horn? Jo hunden har inte som oss 1 livmoder utan den är uppdelad på 2 grenar. I dessa förgreningar vandrar ägget ner och lägger sig på kö för att växa till. Sen när det är dax att födas kommer valparna i tur och ordning ut i världen. Ibland från vartannat horn och ibland tömmer sig ett horn i taget. Men allt det kommer vi tillbaka till om och när Iso visat sig vara dräktig.

Nu kan vi bara hålla tummarna och önska.

Under tiden kan ni kika på en jätte fin film som jag njuter lika mycket av varje gång jag ser den.

https://www.youtube.com/watch?v=XaZW7bbmc9I

// Birgitta

Hej. Kul att du kikat in hit igen, såhär i slutet på 2021.

Alltid säger alltid blir jag så fundersam på vad jag gör och varför!

Varje gång jag beslutat para en tik så kommer tankarna.

Vad tillför min tik rasen Lagotto?

Vad vill jag med detta?

Vad tillför den tilltänkta kombinationen?

Är det värt denna oro?

Är jag beredd på att förlora min tik i värsta fall?

Hur känns det om kullen dör för oss? Eller jag tvingas hjälpa några eller i värsta fall alla över regnbågsbron?

Har jag pengar att låta operera min tik på akuttid och försäkringsbolaget har stängt?

Är jag beredd att köra långt till en nattöppen veterinärklinik om så behövs?

Har jag kunskap att ta min tik genom detta?

Har min mentor tid och lust att backa upp mig under en kanske lång valpning?

Är det värt risken?

Är min tiks avkommor och hundar i hennes stamtavla utvärderade på ett för mig tillfredsställande sätt.

Går det att kombinera dessa hundar rent hälsomässigt, testresultat som matchar varandra.

Kan kombinationen göras, vad riskerar jag för bakslag för mina valpköpare. Vill ju helst att det inga skall bli. Det är en uppfödares värsta mardröm att det beslut jag tagit skall drabba föralltidhemmet.

Som tur vad har jag fina kolleger att bolla med, titta på stamtavlor och kritiskt granska både min tik och hanen. Jag får hjälp att värdera kombon och leta info på alla upptänkliga ställen i arkiv och rasdata. Kollegor som ställer den ack så viktiga frågan, hur tänkte du här och varför? Eller som skriker nej för.... och får mig att förstå varför. En för mig ovärderlig hjälp och källa inte minst till kunskap.

Utöver stamtavlorna finns mycket att fundera på.

Vem är hanen och vem är hanhundsägaren?

Hur mycket kunskap har hanhundsägaren om sin hund och parning?

Hur frisk är hanhunden?

Vad vet jag om hunden och dess avkommor?

Är avkommorna utvärderade? Kan jag träffa någon?

Det finns så mycket att tänka på och ta ställning till när och innan man beslutar sig för att para sin hund.

Denna parningen känns så rätt hela vägen så jag vågar nästan inte riktigt tro att den kan leda till nya One Handsare.

Varför skriver jag detta?

Jo den igenteliga anledningen är att jag i grund och botten är så imponerad och stolt över ägaren jag fått den stora glädjen att låna hane av.

Så kunnig i sin hund, och i rasen. Stort intresse att lära mer. Vilken ordning på prover, papper och avkommor till hanen. Som välkomnar oss med en ren och prydlig hane. Sådant imponerar på mig som uppfödare, och visar respekt mot oss tikägare.

Det imponerar stort på mig när hanhundsägaren tar kommandot över parningen och styr allt utifrån hanens och tikens bästa. Läser av sin hane, hjälper och stöttar honom och ser tydligt att "nu är det dax för en paus" i frieriet. Vågar säga nej så här måste han få göra han behöver tid på sig för att fria klart och känna sig redo för att kurtisera med din tik. Avbryter hanen innan han tröttar ut sig med feltaktik. Som stoppar och säger "vi ses i morgon"

Som lyssnar, kan säga nu lärde jag mig något nytt, detta har jag aldrig hört, och som gjort ett gott research arbete om mig och min tik.

En hanhundsägare som stolt presenterar avkommor till hanen och som kontaktar sin uppfödare för att bolla sina funderingar angående parningens framskridande.

Som har hela bilden klar för sig om hur ett avtal skall fungera för att båda parter skall känna sig nöjda.

En hanhundsägare som rätt och slätt gör vad jag som tikägare förväntar mig och det som jag faktiskt betalar för.

Jag inte bara får en parning utan ett engagemang och mer kunskap.

Alla är vi barn i början, alla måste och kan inte vara kunniga första gångerna men det är då så viktigt att man har en mentor med sig eller att ha kontakt med så allt går lugnt och fint tillväga och ingen av hundarna far illa.

Å sen en viktig viktig detalj vi aldrig får glömma.

Det krävs stor ödmjukhet och kunskap för att uttala sig om någons hund. Att se fel på varandras djur gör ingen glad. Å du det är aldrig fel att säga nej tack, backa ur eller ångra sig när det gäller detta stora beslut. Ibland behöver man inte alltid förklara varför. It taks two to tango.

Detta var tankar för dagen och kanske mitt sista blogg inlägg för året.

Var rädd om er och era hundar. Gör inget ni inte är 100 övertygade om.

Gott Nytt år önskar vi på One Hands er alla där ute.

Hjälp oss nu att hålla alla tummarna, för att vi får se små lagottosar v 7. Som du säkert förstår har jag tuggat igenom dessa frågor minst 100ggr och känner mig så förväntansfull och nyfiken.

Valparna är nu 6 veckor och har blivit riktigt stora.

Denna veckan händer det en hel del. Det är nu rädslorna utvecklas och valpen plötsligt kan bli helt oförklarligt rädd för något ljud den hört många gånger innan. Myeliniseringen är inte klar för signaler som rädsla förrän valpen är 6 ibland 7 veckor.  Nu måste man börja ha ett extra öga på valparna när dom är ute. Om dom plötsligt blir rädda ex för en fågel eller en vuxen hund, springer valpen alltid bort från en. En valp förstår inte att komma till matte eller husse om dom skräms utan bara flyr sin iväg. Risken är stor att dom lägger sig och trycker och inte vågar komma fram fast man finns alldeles nära.

Vid 6–7 veckors ålder är myeliniseringen avslutad, olika hållningsreflexer fungerar, man kan säga att koordinationen nästan är jämförbar med den vuxna hundens. Nu hoppar den, tar sats och springer samt målmedvetet går till saker.

Nu är valparna tydligare, har en dominerande attityd, underkastelse, en attityd som innebär inbjudan till lek, aggressionsdämpande signaler, kastar sig framåt med låg kroppsställning, i första hand med frambenen. Aggressivt beteende och speciellt slagsmål är svårt att skilja från lek i den här åldern. Valparna slår varandra med tassen, bits och klättrar på varandras ryggar. Böjer man sig ner nu kan man få ett bett av en angripande vovve. Nu börjar uppfostringen. Bigg no no att bitas, anfalla eller tugga på fötterna. Lovar att dom ibland tycker denna uppfödaren är otrevlig och inte alls en kul lektant.

Dom sover väldigt mycket och blir snabbt trötta, mitt i leken somnar dom och känner inte om dom ligger obekvämt eller om kompisen promenerar rakt över dem.

Nu äter valpen 3 mål mat om dagen + ett mellanmål med A-fil. Dom har en snäll mamma som gärna ger dom lite di emellanåt. Vatten skålen lapas det friskt i och sen badar dom fötterna. Ett och annat jordgubbsblad mättar en hungrig mage.

Denna killen skall heta Maica men kallas ännu för Gapjohan, han leder ligan i att veta vart han vill och när.

I onsdags avmaskades dem för 2a gången. Ingen har uppvisat mask angrepp men jag tar det säkra före det osäkra.

Klorna är klippta i denna veckan, dom växer fort och måste hållas efter regelbundet.

I kväll skall dom få sitt första tuggben, ett kalvrevben smakar mumma. En morot eller en skorpa kan vara kvällens lycka, funkar bra och är minst lika gott, killar gott i tänderna när man tuggar på det.

Nu väntar en tid där man tydligt kan se att valpen luktar efter spår av sin tidigare avföring, den går ofta till samma plats och kissar och bajsar. Zelda är pigg på att spela fotboll.

Världen utanför är så spännande och stor att dom bara vill ut. En hel del pipande och gapande,blir det i valplådan, när dom inte får komma ut. Lilla Saga vill gärna vara ute i köket, bita på tofflor och busa i bollhavet.

Ett härligt, nyfiket gäng som tar sig ann, Pippi Långstrumpan tar sig gärna ann syskonens öron  alla är bekymmersfria med viftande svans och med en härlig glädje. Kommer ibland när man kallar och inte alltid när det är mat.

Nu är dom så fantastiskt roliga, helst vill man att alla skall stanna hemma i sitt föräldrahem. Men det omvärderas snabbt när man kommer upp på morgonen, och skall ta rätt på nattens vedermödor.

Nu väntar en vecka men mycket pyssel.

Hoppas du får en fin vecka och kan njuta fullt ut.

//Birgitta

Tack för ditt tålamod, bloggen tog några extra dagar på sig att bli klar.

Jag måste börja veckans blogg med att skriva om min otroliga glädje över att vi en gång för 12 år sedan fick köpa Pia-Lotta. Hon som nu är gammelmormor, mamma Liza. Liza den snällaste och mysigaste hund man kan tänka sig, och hon som är den som bildade äggen som Lillevovven nu fött fram till dessa fantastiska valpar. Jo det är faktiskt så att Liza , Humlans mamma, bildade alla äggen i sin livmoder som Lillevovven skall bära fram i sitt liv. Liza bestämde antal, kön och kvaliteten. Det är vår finaste som givit mig (oss) förutsättningen till detta. Jag är Pernilla evigt tacksam för att vi fick köpa Pia-Lottan och för att hon alltid, hela tiden är min finaste vän.

Men nu till Happy kullen.

Nu är valparna 5 veckor och mer vilda än tama.

Nu passerar dom ur präglingsperioden 3-5 v och går in vad man kallar flockprägligsperioden 4-12 v.

Flockpräglingsperioden är den perioden då den starkaste präglingen, sker för flocken. Därav en av anledningarna till att man hämtar hem valpen till sin nya flock vid 8 veckors ålder. Dvs det är en mycket gynnsam period för valpen att  lära känna sin nya flock och bli trygg i den. Livet blir lite enklare för valpen om lilla hjärnan är inställd på att känna in andra individer. Givetvis sker en prägling hela hundens liv, men den är naturligt störst mellan 4-12 veckor

 Nu börjar valparna alltmer själva att ta initiativ till diandet och tigger av sina mammor. Det uppstår nu en mor-barn-konflikt. Det ligger i valparnas intresse att dia så länge som möjligt, men det ligger i tikens intresse att avvänja så snart som möjligt eftersom digivandet är mycket energikrävande för henne. Lillevovven förstår inte att hon har en vinning av att dia, för så länge hon gör det får hon 4 gånger så mycket mat att äta

Nu äter gänget lagad mat 2-3 ggr/dag och på riktig tallrik.  Försöker skaffa sig ett bordskick, som kan funka. Gå i maten är mer en rutin än en tillfällighet och att äta på syrrans portion en rättighet. Nu har dom fått en vattenskål i valphagen, lapa vatten, tvätta fötterna och gräva i skålen har blivit favoritsyssla. Detta gänget är lite sparsmakade när det gäller mat i skål, varför inte välja det alternativet som rinner ner i halsen och slippa tugga, när man kan?

Under v 5 börjar valpen ty sig till och förstå att den är en hund. Den söker kontakt med hundar och bryr sig mindre om människor, katter och andra levande varelser. Nu får vi människor börja "ta plats" och vänja valpen vid att knyta ann med oss. Egentid med alla valpar är jätteviktig denna veckan och framöver. Nu har vi en vecka på oss att knyta ann och vara, bara så där gulliga, intressanta och gosiga som vi kan. Under v 6 och början av v 7 utvecklas rädslor. Men det tar vi nästa vecka.

Leken börjar nu bli lite mer på allvar, dom börjar kampa så smått.

Nu börjar också det som kallas för bithämning, dom biter varandra i öronen, mjölktänderna är sylvassa, så den bitne skriker och bitaren släpper taget.

Det är en viktig träning som lär valpen hur hårt den kan bita. Det ingår i vuxenlivet att inte äta upp sin säng.. hurru....

Nu börjar dom också försvara sina saker.

Lägger tassen på leksaken den har så det blir svårt för kompisen att ta den, morrar när någon kommer för nära. Nu börjar dom likt den vuxna hunden, skaka leksakerna för att döda dem. Stjäl från kompisen.

Nyfikenheten är stor på alla nya saker som presenteras. Några hängande saker kan vara en dagsuppgift att försöka få tag på,

En spegel är en utmaning. En klocka låter och tamburinen funkar alldeles utmärkt att klättra igenom.  Samtidigt som valpen får en utmaning, lär den sig att flygande saker inte behöver vara farliga. Bara man parerar så man inte får det i huvudet

Världen blir större och promenaderna längre. Nu vill dom ut hela tiden, att finna sig i att grinden är stängd är en utmaning i sig.

Köket är stort och dom hittar på en massa bus med sina syskon, mormor och storasyrran. Under denna veckan kommer dom att få hela köket som tummelplats, komma ut i trädgården och innan veckan är slut hoppas jag dom fått komma ut i skogen en sväng. Utelivet styrs till fullo av vädergudarna.

Nu väntar en period när kroppsställningar testas. Svansviftningar, lekställningar osv... under leken provar valpen nu sig fram hur den med sin kropp skall signalera vad den vill och kan.

Under kommande vecka börjar tiken att så smått uppfostra valparna.  Nu är dom färdiga för att skolas in i vuxenlivet. Hanen hjälper från 5e veckan till att uppfostra och blir nu nyfiken på valparna. Scattis inget undantag, dom är ju hans fosterbarn.

Jag måste säga som ugglemor, "dom är fina dessa barnen". Är så nöjd med valparna och deras utveckling.

Nu njuter vi vidare av kommande vecka.

Ha det jätte gott och ta dagen med förnuft och klokskap.

// Birgitta

Hej, så roligt att du är här igen!

Nu har det rusat iväg en vecka till. En vecka där det hänt mycket trevliga saker.

Valpisarna är nu registrerade i SKK och fått sina namn. Veterinären är vidtalad och bokat tid för veterinär besiktning.  Så ja, veckan har varit överlag väldigt trevlig, på hundfronten.

Låt mig nu presentera Happy gänget. Kommer andra bilder på dem så småningom. Men håll till godo med dessa så länge.

One Hands Be Happy. Killen i gänget, han har mycket åsikter om saker och ting. Får han bestämma vill han sitta i knät och bita i mattes näsa.

 One Hands Happy for you. En liten tik som gärna biter på saker och jabbar med sina framtassar och anfaller gärna sina syskon.

One Hands Happy to be here. En go liten tik, men en räv bakom örat eller bakom båda öronen. Hänger gärna med brorsan på dagarna.

One Hands Happy living. En mycket rar liten tik som tycker det är gott att sova, och bita morsan i benen och syskonen i näsan.

Nu händer det mycket i lådan. Lådan med innehåll har fått flytta ut i köket till oss. Nu börjar stora resan till, att vänja sig vid vardagens ljud. Kastrullskrammel, diskmaskinsljudet, dammsugaren och alla andra konstiga ljud.

Från 4:e veckan är valpens förmåga att uttrycka sig fullt utvecklat. Nu skäller, gnäller, morrar den och kan skrika ordentligt om den kommer i kläm och kan blir riktigt förbannad. Fram till 4 veckor är det mest gnäll om den tappar bort morsan eller känner sig lite bortkommen och hungrig.

Sover gör den fortfarande nästan 65% av dygnet men har nu börjat få den stora hundens sömnrytm. Dvs.. sover större delen av natten. Äter, kissar och busar på dagen. Sömnstunden på dagen är nu kortare, men fortfarande sover dom i hög med sina syskon.

När dom är vakna, provar dom alla nya sätt att kommunicera med sina syskon. Någon skäller, någon föredrar att morra, en tredje testar "bissingarna" just detta testande är en viktig del av socialiseringen. Man måste lära sig hur hårt man får bita innan kompisen, framtida matte/husse säger ifrån och hugger tillbaka. Ju tuffare syskon desto snabbare lär man sig att busa med tänderna är ok men inte bitas.

Mellan 3-5 veckors ålder dras valpen till allt levande, så nu är det roligt att lägga sig i lådan och bli undersökt. Vid ca 5 veckor avtar det intresset och dom börjar bli medvetna om sin ras, intresset övergår från allt till hundar. Men lite mer om det kommer nästa i veckas blogg.

Humlan diar fortfarande sina valpar flitigt. Men nu nästan alltid stående, ibland kan man passa på att sova medans ungarna förser sig. Dom står för att valpen skall få anstränga sig lite extra och hitta sin balans och benstyrka. Inget sker av en slump och det är ingen tillfällighet att nästan alla tikar gör lika utan att någon lärt dem. Gammelmormor tar sig ibland en powernapp i valphagen, eller närmare bestämt hon övervakar att barnbarnet sköter sina små och inte utsätter dem för något farligt. Hon hjälper gärna till att städa rumporna och håller efter i valplådan. Bättre nanny får man leta efter.

Yum, yummm

Valparna äter nu mammas mjölk och lös mat = oxfärs, äggula, lite A-fil och morotspure. Första måltiden en alltid dröm, alla fattade direkt att oxfärs och äggula är en delikatess. Lillevovven är avundsjuk för att valparna får god mat och inte hon. Just nu är Humlan helt mathysteriska, hon äter nog 1.5 kg mat om dagen men skulle gärna få mer om det gick.

Alla växer och ökar fint i vikt. Dom väger nu alla drygt 1,5kg

Sen har bordsskicket mycket att önska, mamma Humlan anser att dom är väl kladdiga runt munnen när dom ätit.

Nu har valparna flyttat ut i köket, som jag redan nämnt.. Varför köket? Jo jag lägger stort värde i att valparna vänjer sig vid vardagens ljud, diskmaskinen, kastrullock som ramlar i golvet, smäll i lådor och skåp samt att vi springer fram och tillbaka titt som tätt. Att lära sig sova och slappna av fast det skramlar och händer saker är A & O i en Lagottos framtida liv.

Valplådan har också vuxit och blivit en stor tummelplats, nya sovställen hittas och kul leksaker, allt som ligger ivägen. Allt är till för att undersökas.

Kampa med syskonen är en favoritsysselsättning, men mest sover dom. Gärna under hundsängen och i en stor klump.

Hoppas du får en fin vecka, här väntas valpmys och mera valpmys.

Här smids nya planer, för en framtida valpkull, så spännande att läsa och se andras fina hundar, inte utan att det är svårt att välja vilken potenciell hane man skall kunna få lov att använda. Men, men tänker att Isos kille är utvald och nu väntar vi med spänning på hennes löp. Det blir en spännande resa vill jag lova.

Ta väl hand om dig!

// Birgitta

Hej hopp på dig.

Som du nog förstår sitter jag så fort tillfälle ges och kikar på valparna i lådan. Följer noga varje individs utveckling.

Nu har det gått ytterligare 1 vecka och valparna fyller 23 dygn idag. Dom växer så det knakar, har börjar fara runt i valplådan och väntar nu ihärdigt på mamma. Denna kullen är helt exemplarisk, följer teoriboken till punkt och pricka, i sin utveckling. Dom är tjocka som små delfiner allihop. Det gläder mig mycket för då vet jag att dom fått/får den näring dom behöver från mamma och att förutsättningarna är de bästa för en fin utveckling.

Någon gång runt 21 dygnet lägger sig inte tiken ner och diar längre. Lite taskigt kan man tänka, naturen är även här väldigt fyndig. Den som inte orkar stå eller kan träna sina ben att stå så den får mat, är inte stark nog för livet utanför lådan. Lite hårt, som uppfödare skulle man inte låta den sorteringen ske, i det vilda har det en stor funktion. Man måste vara stark om man skall klara sig och dygn 21 skall valparna fixa att stå på bakbenen och käka om dom vill ha di. Lillevovven är dock en förstående mor, trots att hon e en .... nej nu blev det fel hon är en snäll mamma och kör lite växelmatande ibland stående och ibland liggande, eller om hon e lite lat ... vet inte riktigt, får ta ett snack.

Nu har dom passerat den så kallade mellanperioden och går in i den mycket längre socialiseringsperioden. Från 21a dygnet till 3 månader. Man brukar tala om att den dagen valpen börjar höra, passerar den in i socialiseringsperioden. En period då dom börjar bli medvetna om sig själva och sin egen kropp, man kan se tendens till att dom försvarar sig och vill tillrättavisa om någon kommer inpå och det inte passar.  Mellan 4-12 veckor brukar man tala om präglingsperioden, dvs den perioden då valpen präglas på och av flocken. Å då inte bara sin hundflock, människor skall ingå i flocken, nu startar även präglingen med oss. Lite mer om det kommer i kommande bloggar.

Man kan säga att alla funktioner som styr socialt beteende börjar bli kopplat och klart.

Valparna hör ännu inte fullt ut. Hörselnerven var myeliniserad och klar, på dom alla i tisdags kväll. Som i ett trollslag såg man hur dom reagerade på mormor Lizas gnäll om att få komma in i valplådan.  Dom ser ännu inte ordentligt. Hörselgång och ögon nu är helt öppna och dom kan börja styra in sig på ett mål. Lägger man sig ner i lådan kommer dom knattande direkt.

I takt med utvecklingen kommer dom vilja undersöka omvärlden, mer för varje dag. Nu är dom nyfikna på nya saker, har börjat småbusa och tugga på och med varandra. Första veckorna i denna perioden går ut på att undersöka och knyta ann till syskon, mamma, lyan och bli lite nyfikna på omvärlden. Vissa beteende såsom rädslor, flykt osv.. dröjer ännu några veckor innan det är kopplat och klart.  En valp som blir rädd innan den socialiserat med flocken, riskerar ju att fly undan och komma bort från tryggheten, så även där har modernatur tänkt till ett steg längre.

Nu är dom uppe på benen allihop och nu är det strax dax att klippa klorna för första gången.

Bästa stunden för pyssel av detta slag är när dom just ätit och somnat in i värmen vid ett syskon eller mamma, då är dom som små trasdockor och kan lugnt hanteras utan kamp. Dom är snabba och starka dom små rackarna, när dom är pigga och hungriga.

I slutet på denna veckan är det dax för valpisarna att få sitt första smakprov på fast föda. Brukar ofta dra på första måltiden tills valparna närmar sig sin 4 veckors dag, om tiken har mat och mår bra. Serverar alltid lite oxfärs och en äggula som första måltid. Under några dagar får dom smakprov som sedan sakta ökas ut till 1 mål mat om dagen.  Valparna skall nu också avmaskas för första gången.  Det brukar jag göra vid 3½ - 4 veckors ålder. Hur kan valpar få mask? A- det kan överföras från mamma, B-så sitter dom små lymlarna i bröstvårtorna och väntar på att valpen skall börja äta, så enkelt sagt kommer dom ner i valpens mage genom att den diar första dagarna. Alla valpar får inte mask, men avstå från maska gör jag inte. Valparna maskas 3 ggr innan dom lämnar oss.

 I och med att valpen får fast föda första gången börjar något spännande att hända i valpens mun.

 Längs med tungan har valpen små smaklökar som på latin heter Marginale papilae.

Deras enda funktion är att se till att valpen inte spiller ut mjölken dom äter ur spenarna. Direkt när valpen får fast föda, börjar dessa att tillbaka bildas för att sedan helt försvinna. Säg sen att inte naturen är helt magisk.

Nu kommer en period när vissa tikar äter sin mat och sedan gå till valplådan för att kräka upp den igen. Ansvarskännande tikar gör det flera gånger om dagen. Å gissa om valparna är lyckliga dom kan både käka och kasa runt i mammas goa uppvärmda mat. Ja ja det är då man måste komma ihåg att vi och dom värderar vissa saker helt olika.

Det sista dagarna har lådan börjat dofta och det måste man ju undersöka. Tänk själva vilken överrumplande känsla när man för först gången skall lukta på något och samtidigt få en ny upplevelse.

Ja jisses vad det går fort. Så spännande varje gång, upptäcker nya saker och lär mig något nytt med varje kull. Ingen är den andra lik.

 Kan nu med glädje berätta att valparna fått sina namn och är registrerade i SKK. Känns alltid så gott när detta är gjort. Vem som är vem får ni klura på 1 vecka till. Måste imponeras av hur snabba SKK är med registreringen av nya hundar och HD resultat, en stor eloge till de som jobbar med detta.

Som uppfödare och hundägare är livet inte svart eller vitt utan går mer i gråskalan. Det händer lika mycket svåra, tråkiga saker, som glada saker och alla måste man "ta" med samma lugn och metod för att komma igenom, så enkelt är det.

Lovar er alla att ni under hundtiden kommer att springa på saker ni vill slippa, då skall ni veta att uppfödaren finns där att bolla med! Just därför skall du vara noga med att välja ut oss, din hunds uppfödare, det måste stämma så ni vågar och  vill fråga, fråga och fråga igen.

Vi uppfödare är inte alla duktiga på att var transparanta, träffar du på någon av oss som talar illa om en kollega, välj annan uppfödare. Sådant bådar inte gott varken för dig, din hund eller för våran ras.

Hoppas du får en fin vecka och är rädd om dig.

Å du funderar du på något som jag skrivit om. Är jag mer än tacksam om du påpekar faktafel eller ännu hellre vill fråga och veta mer. Hör av dig! Jag skulle kunna skriva spaltmeter om alt spännande som händer under valpens första veckor i livet, men skonar dig från detta tilltag

Måste, måste bara tillägga och igen Tacka alla valpköpare i Greatkullen för att ni mangrant kom och röntgade. Waoo vilket resultat jag är rörd till tårar av stolthet och glädje. Tack för att ni förvaltat era valpar/unghundar så bra det första så viktiga året. Nu kan ni alla träna på, cykla, köra skidor, simma  och ha hur roligt som helst med era hundar utan att behöva fundera på om dom har bekymmer i sina höfter eller armbågar.

Tack vare er fick vi ett resultat jag inte i mina vildaste fantasier skulle våga drömma om. Rörd till tårar, när jag läste av detta. En jämnare kull får man leta efter.

Nu har kenneln endast 2 hundar som inte blivit röntgade, så jäkla stolt över mina valpköpare.

Hoppas ni alla får en fin vecka och kan vara ute, friska och krya och njuta av höstens alla färger och fina dagar.

// Birgitta

Hej och tack för att du väntat.

Ibland går saker inte som man planerat.

Humlan bestämde sig för att valpa redan lördagen den 2/10, 5 dagar för tidigt dvs på 57 dygnet.

Att valpa så tidigt är ödestigert för både tik och valpar så det blev ett oroligt dygn.

Å jag vi klarade inte alla valparna. Det föddes 7 st (2 hanar + 5 tikar), 1 var död när den kom och 2 var prematura och små, troligtvis dåligt utvecklade lungor, då den ena visade tecken på lunginflammation ganska kvickt. Dom 2 fick jag hjälpa över på regnbågsbron. JA så är det, och det är mitt förbannade ansvar som uppfödare att ta det beslutet. Men visst gör det ont i hjärteroten när man måste ta sådana beslut. När en valp piper och gnäller hela tiden är det något fel och då får man göra saker man inte alltid vill. Något man alltid måste räkna med händer när man beslutat ta en kull valpar.

Men nu ser vi detta som lärdom och njuter desto mer av 4 fina valpar som utvecklas och växer som dom skall.

3 tikar och 1 hane.

Söndag morgon och valparna är nu 8 dagar, starka och tjocka.

Humlan är en fantastisk mamma som inte lämnar sina valpar mer än nödvändigt. Lägger jag mig vid lådan och försöker klappa en valp putter hon varsamt undan min hand och lägger huvudet över valparna. Närmar jag mig med kameran lägger hon sig och omfamnar dem, så fota är ingen lätt uppgift med en kärleksfull mamma.

Fantastiskt att få följa dem och se hur det växer så man nästan ser det. Varje dag händer det något nytt. Små små detaljer. Någon står plötsligt på sina bakben och äter, någon kryper lite snabbare, någon håller sitt huvud lite högre. Men för det mesta sover dom sin skönhetssömn.

En njutbar upplevelse är att se de små svansarna börja vifta när mjölken rinner till, sen kommer det nöjda klunkandet, ett ljuvligt ljud att höra hos en kull. Då vet man att dom får det dom så väl behöver, iof så räcker det att titta på magarna på detta gänget för att förstå att dom får i överflöd.

Nu är dom mitt inne i den perioden som kallas neonatalperioden. Perioden innefattar valpens två första levnadsveckor. Valpens huvudsakliga uppgift är i denna period att överleva. Behoven präglas av värme, mat, massage, sömn och mera sömn.

Perioden sträcker sig från 0-14 dagar.

 När valpen letar efter en spene söker den med nosen för att hitta värme och fuktig miljö, där finns spenen. Man säger lite felaktigt att dom luktar sig fram, det stämmer inte helt då luktsinnet inte är utvecklat förrän dygn 21 ca.

Dom roterar sina framben för att ta sig fram. Rootingreflexen kan man få fram genom att lägga valpens huvud i handen, då svarar den genom att luta sig framåt, börja gå med frambenen och börja söka. Den kan röra sig framåt flera meter utan att tröttna. Sätter man dit sitt finger börjar den att suga på det. Man får inte luras men detta kan vara ett sätt att kolla om valpen är pigg och på alerten eller kanske lite tröttare.

Kissa och bajsa är en reflex som stimuleras och utlöses av mammas slickande på magen och i valpens rumpa. Mamma tar hand om kisset och bajset och håller på så sätt rent i lyan och lämnar inga avslöjande spår till omvärlden. En valp som har en mamma som inte klarar detta måste stimuleras flera gånger om dagen av oss för att kunna kissa och bajsa.

Valpens rörelse under denna perioden är väldigt lite. Den kryper efter värme och mat. Ligger gärna i klunga med sina syskon. När den kryper gör den det långsamt, och balanserar huvudet i en pendelliknande rörelse. Dom har dålig kropps stadga över frambenen och över bakbenen är den obefintlig.

Lyfter man försiktigt valpen, vilket man skall undvika i möjligaste mån. Håller man lämpligast en hand över ansiktet och lyfter långsamt, gärna ta hjälp av tiken så hon slickar valpen samtidig som man lyfter. Tänk dig in i situationen att någon lyfter dig ganska snabbt rakt upp och du inte ser eller hör något. Valpen har förmågan att redan sedan fosterstadiet reagera med ökad cortisolhalt = stress. Så lyft inte valparna om du absolut inte behöver. Ingen lyfter en valp i naturen om inte det är en fara för liv och lem, då bär mamma och ingen annan iväg dem. Om man tar en valp mellan tumme och pekfinger förblir den ihop rullad tack vare böjmuskelaturen som är dominant och håller ihop valpen i fosterställning. Den reflexen försvinner i dygn 5 ca. Till följd av myelinisationen. Nyper man valpen i tassen böjer den tassen och skriker till.

Dom är blinda och döva.Humlan förmedlar sig inte med valparna via ljud. Synnerven är ännu outvecklad. Ögonlocket ihopväxt tills ögat är kopplat och klart. Likadant är det med örat, ihopväxt. Benen i örat är klara sedan några dagar tillbaka, hörselreceptorerna är inte kopplade och klara ännu. Det följer myeliniseringen. När hörseln är mogen kan man se dag för dag hur örat öppnar sig, det är så fascinerande att följa. Valparna kan dock reagera på plötsliga, höga ljud och starkt ljus, det kan man inte förklara varför det ens är möjligt. Naturen är fantastisk. När man gjort EEG-undersökning på valpar i denna perioden har man sett att hjärnan är outvecklad och har mycket liten aktivitet.

Mellanfotensben är inte mineraliserade ännu, tårna spretar lite som dom vill. Där sitter små vassa, underbara klor. Vassa är dom för att hjälpa till att dra fram valpen på underlaget. Inget är av en slump, det förundrar mig så, allt som finns där, har en funktion. I naturen kommer klon naturligt att slitas mot marken i lyan. På det mjuka underlaget i valplådan, slits dom inte utan måste hållas efter, klipper inga klor innan valparna är uppe på benen och kan ta sig fram utan sina "dubbar". Ofta blir det på bekostnad av att tiken får rivsår, men hellre lite sår än valpar som får besvärligt att ta sig fram, så tänker jag.

Valpen är vaken och aktiv ca 2%-15% av dygnet, mesta av den tiden går åt till att äta. Övrig tid sover valpen. Ljuden från valplådan skall bara bestå av små nöjda pipande och tysta gny. En hungrig, klämd eller missnöjd valp piper högt och småskriker det vill vi inte höra. Ett pipande ljud från en valp skär i hjärtat och gör mig förtvivlad, känner mig så maktlös. Bästa ljudet från lyan är tysthet, då vet man att allt är lugnt och fungerar som det skall.

Valparna kryper gärna in under skyddskanten och ligger med förkärlek i en hög. Lustigaste är att dom oftas ligger färgkodade, bruna med bruna och skimlarna med varandra. Något många med mig har funderat mycket på, hur kan dom veta vilken färg dom skall söka, har olika färger olika temp? Det kan inte vara en slump då jag(vi uppfödare) ofta ser detta i våra valplådor. Det är varmt och gott att ligga nära sitt syskon och gärna i klump.

Valparna kan ännu inte reglera sin kroppstemperatur utan är beroende av mammas och syskonens värme. Att låta valparna bo i en dragfri lya med ett tak, en filt som kan dras över en del av lådan, hjälper dem att hålla jämn värme. Våran lya är också isoleras med en frigolitskiva mot golvet, ligga på ett kallt golv blir ingen glad av.

Jag försöker hjälpa mina tikar så dom inte får mjölkstockning, genom att minst 2ggr/dag, se till att någon valp diar ur dom små spenarna, som annars lätt ratas. Nästan mer regel än undantag att någon spene blir lite stockad. Humlan har hittills klarat sig väldigt bra, men hon har ett gäng otroligt hungriga barn som hjälper henne. De flesta tikar har någon bröstvårta som är lite mindre och den ratas ofta av valparna. Mjölkstockning är inte bra varken för för valpen eller mamman. Det kan snabbt utvecklas till tråkigheter. Mjölken kan bli "förgiftad" av inflammationen som mjölstockningen bildar. Händer det, blir all mjölk i ALLA spenarna infekterad och därmed giftig och kan leda till döden för hela kullen. Tiken kan få gangrän ( kallbrand) i området och det blir snabbt stora öppna sår av det. Låter dramatiskt, mjölkstockning är inget att leka med. Tiken är redan innan lite nedsatt i sitt immunförsvar, har ofta en aning förhöjd temp. Att hon har 39-39,5, de första dagarna efter valpningen, är inte ovanligt och ej heller oroväckande. Tempen får aldrig övergå 40 grader, då är det veterinärbesök som gäller omg. Det vill inte så mycket till, innan det blir jobbigt. Känner man att det blir förhårdnader och extra varmt runt 1 tutte, får man hjälpa till att släppa på det. Lite trix kan det vara att få en hungrig valp att ta just den tutten som man vill. Först låter jag den suga en stund på "sin" tutte för att sedan flytta valpen till "min" utvalda. I den dagliga kontakten med tiken ingår alltid att känna igenom henne 2-3ggr/dag. Se hur avslaget ser ut, tempa och promenera med henne så magen töms och avslaget kommer ut. Fina mamman har mått fantastiskt bra hela tiden. Kanske, kanske för att jag haft lite extra knep, (gammal uppfödarkunskap som jag ärvt av gamla kollegor för många år sedan) Det verkar som om det har givit resultat både hos mamma och hos valparna. Man skall inte förringa gammal beprövad kunskap.

Humlan är nu  är MYCKET hungrig, vill helst bli serverad i lådan för att slippa lämna telningarna. Hon har lagt sig till med lite finsmakarideér, hon vill gärna ha något extra gott på maten som hon fått under dräktigheten, får väl se om hon fortsätter med finsmakeriet när ungarna flyttat hemifrån.  Förstår att hon är hungrig och vill ha maten serverad på sängen, minns när våra barn var små och hade somnat på magen inte sjutton ville man röra sig då

Denna kullen känns så jämna och välmående, att jag inte meckar med att väga dem utan låter mitt öga avgöra hur dom mår. Efter en vägning på 1a dygnet konstaterade jag att alla gått upp som förväntat. En kontrollvikt tar jag givetvis, om jag tycker mig se att någon släntar efter eller käkar på sig alldeles för bra.

Nu kan jag med glädje konstatera att några av valparna har börjat använda lite andra ljud, försök till morrningar och små tappra försök till skälla kan höras när valpen sover. Hjärnan kopplar och donar när valpen vilar. Just vila skall vi lägga som ett ledord framöver för våra valpar/hundar. Det är i vilan allting sker. Det kommer ni att få höra tills ni är utleda på det, jag lovar.

Nu har lugnet lägrat sig i flocken, de andra hundarna bryr sig inte om valpisarna i lådan. Lillevovven går ut och in, unnar sig en stund vila från föräldraskapet. Scattis tycker som vanligt inte om "småbarn" dom får bli 5-6 veckor innan han skänker dem en blick. Allt enligt naturlagen. Hanen är aldrig inblandad i valparna innan dom är stora nog att krypa ur lyan. Det gör dom naturligt runt v 5. Nu är det ju inte hans valpar men det tror jag inte han är medveten om. Bruden är ju hans, får väl agera fosterfar i avsaknaden av den riktiga pappa Olle. Scattis är en alltigenom snäll och vänlig hane, som kan agera fosterfar framöver. Alla hundarna går ut och in i valprummet och det trivs Lillevovvan med, hon vill inte gärna vara ensam utan är sällskapssugen. Flocken ligger nära valplådan, tittar på småknytten som låter i lådan. Jag har helt fantastiska hundar som beter sig helt naturligt och som en flock skall.

Alla valpar har nu fina föralltidhem som väntar på dem.

Hoppas du får en fantastisk vecka och tack snälla för att du kikat in.

// Birgitta