Vi önskar er alla en fin midsommar.

Med ett gammalt foto på våran fina, fina Mea Culpa.

// Birgitta

Hej igen.

Gläder mig till att du kikar in och läser vad jag skriver.

Idag är det regn och rusk på utsidan idag. Även om jag är djurvän så finns det djur som jag faktiskt hatar och i synnerhet vid regn. Å de e flugor.

Har idag bestämt mig för att "nörda" lite. Fick förfrågan från en Lagottovän om jag ville visa lite vad jag ser. Inte helt lätt men försöker som "Kurt Ohlsson" med lite ringar och sträck.

Så här ser Mea ut i sina höfter den 7/11-2013. Nu är processen igång igen. Den lilla glädje och förhoppning vi kände vid förra röntgen tillfället, grusas nu rejält. Nu ser vi  (Mats, Pernilla och jag) tydligt att artrosen sakta smyger på. Som små dimmor syns det, hur artrosen sakta utvecklas i båda lederna. Tur att vi inte denna dagen visste i vilken fart den skulle ta. Mea får pröva smärtstillande, enda sättet för oss att förstå hur ont hon har. Hon blev helt tokig på dessa piller. Så vi beslutade att hon skulle avsluta kuren efter ett par dagar. Men om jag då vetat vad jag vet idag hade jag kanske låtit henne äta några fler dagar. Det är så att om man går med smärta och sedan blir smärtfri kan hormonerna i kroppen reagera  med "kalla det överskotts energi" så om Mea fått käka Rimadyl under en längre period kanske, kanske vi sett ett annat resultat. Nu är och var jag fast besluten om att hon aldrig skulle hamna där, att hon behövde käka piller för sin överlevnad. Men det är mitt ställningstagande och det står jag fullt ut för. Om du som läser detta valt att ge din hund smärtstillande är det väldigt bra för er.

Jag är ingen röntgen expert (hoppas inte att jag framstår som en sådan) på något vis men försöker här ringa in hennes pågående förändringar. Jag har lagt bilden i större format för att du skall se hur jämt musklad hon är, därmed kan du få en aning om varför det ser ut som höftkulan, dragits in i skålen. Det är endast för att Mea har en stark och bra muskulatur som stöder och håller leden på plats. Bra muskler är A och O för en hund med dåliga leder. Ja hundar skall och måste tränas, om dom är belastade med HD. Om ni hör talas om hundar som tävlar på hög nivå med dåliga höfter, så stämmer det alldeles utmärkt. Men det beror på att husse/matte tränat sin hund till hållbarhet. Det kräver både tid och pengar att komma dit. Det är inget argument för att försvara dåliga höfter. (vilket jag tyvärr fått till mig via ett pm)

Det finns många bilder som man kan använda för att skapa sig en bild av hur en höft fungerar. Denna hunden ligger på intet sätt som på en röntgenbild, men den kan ge en god bild av hur en frisk höft ser ut.

Man kan också välja att titta på modeller av höfter. Denna modell beskriver väldigt bildligt hur en frisk kontra en belastad höft ser ut. Jag lovar dig att om du får en chans att känna skillnaden på glidet mellan dessa höfter. Då förstår du varför hundarna lider av artros.

Men vad är artros?

Artros är kroppens försvar mot något som skaver och ställer till. Det blir en Artrit i leden, dvs en inflammation. Inflammationer bryter ned. Då sätter kroppen igång och  bygga upp ett brosklager i leden, för att på så sätt skydda leden mot mer slitage. Det uppstår ett moment 22 kan man säga. Kroppen är dum och ställer till det i sin iver att skydda sig.

Det finns olika sorters artros. En som kallas, primär och kommer utan någon synlig bakomliggande orsak. En sekundär och den kommer av sjukdom eller trauma. Meas artros är en sekundär artros, som är ett symtom på hennes rygg, och det är denna typen av artos, vi som uppfödare kan hjälpa till att undvika. Genom att inte använda hundar med känd dålig HD status. Genom att fodra våra tikar på ett bra och sunt sätt och framför allt ge våra valpköpare bra råd och tips med sig hem. Vi kommer aldrig att komma från att hundar får HD. Men vi kan minska risken genom sunda tankar. Det är vår förb...plikt mot rasen och våra valpköpare.

Om ni mina valpköpare skulle bli oroliga över era valpar. Så har jag gjort så gott jag kan. Både Pia-Lotta och Scattis kommer ur fria släktträd. Hittills har varken Plotta eller Scattis fått några avkommor som blivit belastade. Så vi håller tummar och tår för att även era älsklingar kommer att vara fria. Skulle någon av dem ( gud förbjude) visa symtom på HD finns jag här och kommer att göra allt för er och hunden.

Till er andra vill jag säga, jag är väl medveten om att jag stoppar ut hakan i en infekterad debatt. Skulle någon frestas av tanken att prata om detta bakom min rygg, ber jag er ödmjukast att genast ringa mig 0709 558162 eller skicka ett trevligt pm så kan vi talas vid om saken.

Det du läser är mina tankar och du är gäst i min dagbok. Känner någon sig utpekad, får den personen fundera på varför och ta tag i det bekymret alldeles själv. Jag har valt att lära mig något på denna resan, det är mitt val. Man kan också välja att göra som storken, stoppa huvudet i sanden, låtsas som bekymret inte finns. Å då e det ett annat val. Vi får båda stå för våra val. Men i det ena fallet får någon annan kanske betala priset.

// Birgitta

Måste tillägga att jag blev så glad av att öppna tidningen Hundsport Special idag.

Läs och begrunda. Många saker kan inte skrivas bättre.

Söndag idag. Lite sval och väldigt behaglig dag.

Dagarna rusar iväg nu skriver vi 11 dagar. 11 dagar......

Mea älskar att ligga i lugn och ro och bara vara. Hon sover mycket numera. Något som jag tolkar in i att hon faktiskt inte mår så väl längre.

Jag ser när hon går att hon går med hela ryggen, hon rör inte sina höftleder längre. Väljer att gå i passgång och undviker att trava. Galoppera och skritta i lugnt tempo går alldeles utmärkt. Det är när jag ser det och det är då jag tvivlar, på mitt beslut. Men för Mea finns inget tvivel tyvärr. Det finns bara en väg ur detta smärtsamma tillstånd. Idag har jag svårt att vara i nuet. Tar ut för mycket i förskott och det gläder ingen. Så skärpning....

Det skall ju trots allt vara gött å leva.... Det kliar dödskönt på ryggen/ Scattis

Min finaste fina. Pia-Lotta har fått fnatt, tror hon börjar få vårkänslor. Hon leker, och hittar på en massa rackartyg med ungflickorna. Hon lockar just nu fram många goda skratt. Om jag trodde på att hundar kan planera, skulle jag tänka att hon tagit på sig pajasrollen för att vi behöver en pajas i huset, just nu. Kanske är det så ändå.

Små flickorna busar ständigt. Är en ständig källa till glädje.

Liten tillbaka blick.

1/7 2013. Enda gången jag åkt hem från kliniken med lätt hjärta och med hopp om att detta skulle stanna av. Ingenting har hänt med Meas höfter den sista 6 månaders perioden. Varför, äter hon rätt? Har träningen börjat funka eller är det sån tur att artrosen helt enkelt valt att lugna ner sig? Underligt är att när det ser ljusare ut väljer man ändå att fundera på varför.

Jag såg att Mea trots allt, hade ont av sina höfter. Jag märkte det väl när hon simmat. Hon klarar inte av att simma, denna våren som hon gjort innan. När hon varit i en stund, rusar hon upp och äter hysteriskt gräs eller dricker, så man kan tro att hon tänker tömma sjön. Just sådant beteende är en tydlig signal på att hunden har något som smärtar och är obekvämt. Så 2013 slutade Mea att simma, efter det var det sakta promenader i strandkanten under ordnade förhållande som gällde. Idag avstår Mea själv att simma, åker vi till sjön står hon numera bara med tassarna i sjön och tittar på dom andra som simmar.

Det är smärtsamt att se sin hund förändras.

Vissa bilder kommer alltid att sitta på näthinnan.

Älskade förbannade hund.

Jag har förstått att mina inlägg gör en del av er lessna och påminda om att man inte får ha varandra för evigt. Det är inte min mening. Jag ber om ursäkt för det.

För mig är det viktigt att vi prata om, smärtan man upplever när hunden inte mår bra i sina höfter.

Tack till alla er som skriver till mig och berättar om era hundar och deras, samt era bekymmer. Till dig som föder upp önskar jag att du fick möjligheten att läsa det jag får läsa. Tänk efter före!... Det är du som kan göra skillnad.

// Birgitta.

Tiden går fort även om man inte är så lycklig.

Nu hoppade tiden iväg. Idag skriver vi 15 dagar. Fy faan va det kändes jobbigt att skriva 15. Tårarna brinner innan för ögonlocken. Tror säker att du funderar på varför jag plågar mig med att räkna ner, för det är faktiskt en nedräkning jag håller på med. Ja skall erkänna att ibland funderar jag också på varför jag skriver om detta. Men någonstans i mitt hjärta, tror jag att jag kanske, kanske skall kunna påverka någon att tänka ett varv till innan. Innan vadå? Jo innan "någon" låter en otestad hane eller, en HD belastad tik gå i avel. Innan "någon" parar hundar som inte har röntgade avkommor. Innan "någon" bestämmer sig för att ta valpar, innan hen undersökt hur syskon, föräldrar, far och morföräldrar ser ut i sina höfter.

Mea är avlad från fria föräldrar, fria förfäder och har syskon som alla är fria från HD. Ändå gick det såhär illa med hennes rygg och hennes höfter. Vad kan då inte hända med valpar som har föräldrar som är belastade. Nu är jag inte så naiv och okunnig att jag på något sätt tror att genetiken är allena det som orsakar HD belastning. Mat, golv, valptiden, mammas matsmältning och mycket mycket annat, är nog stora bidragande orsaker till varför hundar får HD. Nog pratat om det för idag.

Våran älskade Mea,"alias Ferdinand" tar alla chanser att sitta i värmen. Värme gör gott för hennes ömma rygg och smärtande höfter. Hon vill vara med och ha koll. Då är entren en bra plats att sitta på.

Nu har det gått 6 månader och vi skriver 15/8-2012. Mea är nu snart 3 år gammal. Nu syns det tydligt hur artrosen växer till. Mea har försämrat sin gång men är fortfarande ganska glad och vill gå med på promenader, leker lite med sina "flock syskon". Men är också mycket klarare i sitt hundspråk, om hundar springer, hoppar eller kommer för nära henne på natten.

Hennes vänstra höft har lugnat sig lite och ger oss hopp om att kanske, kanske stannar förloppet. Vi slits mellan hopp och förtvivlan. Men ändå minns jag att efter denna gången körde jag hem med ett lugn i att hon faktiskt inte rasat fullt så mycket som jag trodde och som vi befarat. Kan berätta att det är inte så många gånger jag kört hem utan att tårna runnit och bröstet värkt.

Tror ingen säger ingen, kan förstå den uppgivenhet som man känner när det bara går utför.

Vi tränar vidare. Mea går fortfarande på löpbandet, har gjort om träningen något eftersom jag ser att hon inte riktigt orkar lika bra som för 6 månader sedan. Balansbollen och balanskudden används 2-3 dagar i veckan. Jag håller henne tunn för at det skall slita så lite på henne som det bara går.

Idag tar vi dagen som den kommer. Mea får njuta och äta som hon vill. Det gör inget om hon lägger på sig nu.

Å får Ferdinand välja väljer hon att tugga på en köttig lammnacke, liggande under syrenen.

Vi har haft lite roligt också. Min goa, goa Iso ställdes ut på sin första riktiga utställning i helgen BIR valp med HP. Känns så roligt, är så stol, även om inte konkurrensen inte va så stor.

Min lilla "höna" är så duktig, och så lätt att ha med sig.

Njut av din dag och ta vara på varandra.

Idag har vi åter igen fått vetskapen att vi har livet till låns. Våra tankar går till en speciell familj. Styrka skickas till er.

// Birgitta

P.S. mina tankar är endast mina tankar, inte dedikerade varken till  den ena eller andra. Känner du dig illa berörd av det jag skriver, är det ditt bekymmer och då får du ta tag i det alldeles själv. D.S.

Idag har våran lilla Maja fått vandra på regnbågsbron.

Våran duktiga, duktiga musjägare som hållit huset rent från små möss och grunden ren från stora kaniner.

Trots allt kändes detta bra, om det kan göra det. Maja var inte kry. 15 år gammal och troligtvis hade något inre organ sagt upp sig. Vilket privilegie man har när man får hjälpa ett djur till vila, som lider. Trots det känner man sig lite trasig. Mannen har så svårt för det och han säger varje gång. Snälla inte fler djur nu, jag har så svårt att se dem döda.

Måste passa på att ge tjejerna på Falkenberg veterinärerna en eloge. Vilka fina veterinärer, alltid lika goa med djuren, alltid lika positiva och alltid med en prisbild som man inte kan klaga på en minut. Massor av Tack för att ni finns från Lagotto "Tanten.

Idag blir det en liten kortis om Mea.

2/2 2012

6 månader har gått och vi är tillbaka på kliniken igen.

Nu sederas inte Mea vid varje plåtning. Man skall inte utsätta hundarna för gift, om det inte är nödvändigt. Mea är en cool tjej och finner sig i all behandling.  Plåtarna du ser i fortsättningen. Kommer du säkert att uppfatta som lite sneda. Men det är inte rakheten som är prioo på dessa plåtar.

Ja vad säger man mer än OJ... Som ni säkert ser har det hänt en massa i dessa leder. Nu förstod vi att detta gick fort. Vi bollade lite ( vi är uppfödaren, röntgenexperten och jag) ang mat, träning och hur detta skulle eskalera. Vi var väl i detta läget rätt så ense om att med denna takten av artros-tillväxt skulle inte Mea kunna bli mer än max 4 år om det ville sig väl. Vad vi däremot inte var överens om, var VAD hon skulle äta. Min inställning till vad hundar skall äta känner du nog redan till, och den överensstämmer inte med vad veterinärkåren menar att dom behöver äta. Eftersom jag har en liten pytte räv bakom ena örat. Lovade jag att hon skulle få äta vad som var bäst för henne. Med fri tolkningsrätt. Väl hemma ringde jag en av mina guru. En veterinär i Skåne och frågade om råd. Han och jag är helt ense om vad en hund skall äta. Ibland måste man ringa och prata med någon som ger en medhåll.  Vad jag däremot gjorde var att låta Mea få Glykoflex 2 ggr/dag. Det var vi alla ense om. Ibland, men bara ibland gör jag som jag blir tillsagd att göra.

Jag är glad för att vi bestämt att hon skall följas, det ger mig kvitto på att det jag ser i hennes rörelsemönster faktiskt stämmer på insidan. Ibland tvekar jag på att det jag ser faktiskt ÄR det jag ser.

Meas vardag rullar vidare. Hon är våran Ferdinand ligger under syrenen och har fullständig koll på vem som kör in på gården eller vad vi gör i köket. Ibland brister mitt hjärta när jag ser henne. Men jag försöker förhålla mig till verkligheten. Går sådär vissa dagar skall jag erkänna.

Ja Pia-Lotta jag glömmer inte er. Bläng inte så. Ni skall få er tid ni också.

Nu skall  minstingen klippas till lite, vi har planer för helgen

Trevlig helg på dig och njut av din dag. Har du ett djur du kan krama om så gör det.  Ja släng iväg en kram till din sambo, make, hustru eller vem du får lust att krama.

Kramar är bra medicin och läker själen.

Kram på dig // Birgitta

Hej  på dig igen.

Jag gläder mig åt att du är här igen och läser vad jag skriver om oss och om våran goa, goa Mea Culpa.

Även idag är det en varm och skön dag. Det fläktar gott under brädorna på altanen, så där hittar jag Mea på morgonen. Hon njuter av att ligga stilla i skuggan och bara vara.

Nu fortsätter jag Meas livsberättelse. Den blir lite längre idag men jag hoppas du orkar och vill följa med på resan. Varning utfärdad den kommer kanske inte alltid att tolkas som snäll av vissa av er.

Den 10/4 2011.

Mea och hennes kullsyskon är anmälda till MH, detta var innan BPHn var framtagen. Meas uppfödare är av åsikten att hon skall veta vad hon avlar på och valpköparen skall veta vad dom har i snöret. (som hon ofta säger) Måste hon få reda på en hundens mentalitet. Hur gör man det? Jo lämpligast genom att en opartisk person, som är utbildad på beteende, får se hunden i arbete. Då Pia-Lotta och hennes syskon redan var MHade visste jag hur det skulle gå till och vad jag kunde förvänta mig.

Kan skriva en lång bibel om tråkiga Mea på MH, för det var just så testledaren uttryckte sig. Hon var den tråkigaste hund han bedömt. Men jag var glad. Ingen agression, ingen rädsla, ingen beröring av skrammel och ingen kamplust, å hundfaan har inte en gång, jaktlust. När Mea lugnt och sakligt vände huvudet, tittade mig i ögonen, just när kaninen for iväg framför nosen på henne. Då brast det för testledaren och han vände sig till publiken och sa....se hur det går när man övar för mycket, kontaktövning med sin hund. Mea och jag har aldrig never ewer övat någon kontakt, vi har den ändå och hon är en lat vovve. Hon bara frågade om jag på fullaste allvar menade att HON skulle springa efter den skinntrasan. Hämta den själv kärring!.... Hahhahah vilken familjehund jag hade fått, hipp hurra.

Du som följer oss, läste igår, att Mea 28/1 röntgades med slappa höfter.

Ni som känner mig vet idag att jag inte kan nöja mig med ett uttalande som detta. Jag måste veta varför.... Under denna perioden i livet höll jag på med min utbildning till hundmassör. Så efter att ha tittat mig vindögd Ni som sett mig vet att jag är född vindögd, så när ni träffar mig är det inte Meas fel att jag ser ut som jag gör. Skyll på mina föräldrar.

Jag såg att något kunde vara fel men vad.. Bad mina fina lärare titta på plåten och då med ens förstod jag vad jag sett. Meas höft är en symtom, på hennes rygg. Satan i gatan.... Hur duktig uppfödare Mea än hade och hur noga hon hade varit med avelsmaterialet, kan man inte avla bort en missbildning. Ja detta är en missbildning, som alla kan drabbas av. En av Meas ryggkotor har aldrig fattat att den har ett eget liv. Den har trott att den har en annan funktion och sitter fortfarande fast i ett litet hörn på sin närmaste kotkompis. För er som kanske inte vet så bildas kotorna i sektioner om 3 och 3 i embryoåldern. Dom släpper varandra under fosterutvecklingen, men har en ständig kontakt och ett beroende av av varandra genom nerver och ligament. Allt är en enhet och allt måste ha sin plats för att kroppen skall fungera. Ibland blir det fel och då kan man få symtom på andra ställen i kroppen än där den felande länken sitter. För Mea blev effekten av detta att hon är aningen sned i sin ryggkotpelare och det innebär att hennes ena höftled bottnar mer än den andra, som inte räcker in riktigt i skålen. Vilket kommer att innebära slitage på båda höftlederna.

När jag väl förstod, den felande länken. Var inte insikten så långt borta att detta skulle inte bli bra.

Den 4/7-2011 röntgades Mea om. Redan när vi lade henne på bordet sade Mats (röntgenspecialisten) att detta känns sämre än för 6 månader sedan.

Ja det syns väl, att en process har startat. Efter endast 6 månader kan man tydligt se vad som är på väg att hända i denna höften. Denna plåten ligger i grund för SKK bedömning och är bedömd D.

Nu kan du säkert förstår, så ville jag ha en bedömning även från Mats. Jag frågade, visst är denna hundens bekymmer en sackralisation (så kallas det när det är ett bekymmer i kotorna kring becken området, lite vilseledande diagnos för den omfattar fler kotor än sakrum området) och inte höfterna? Mats tittade, tittade och tittade på mig för att försöka bedöma vad jag sa och om han vågade berätta. Det är ju så att när man röntgar för höft så är det SKK som skall uttala sig och inte röntgande klinik. Men visst såg han samma sak som mig. Vi hade ett långt samtal om Meas framtid. Sen avslutades denna disskution med en mening jag ofta genom åren fått höra. -Vissa hundar har tur och hamnar hos rätt ägare. Säker en mening i all välmening, men inte faan har en sjuk hund tur.........Det var väl jag som hade tur om någon av oss hade det. Utan Mea hade jag inte snöat in på anatomi och på ledfunktioner, behandlingsformer osv... Men det får jag återkomma till.

Vad är kontentan av detta. Röntga om, är inte alltid till det bästa för bedömningen, på pappret kan det se bättre ut men för hunden..... Men i mitt fall det bästa vi kunde gjort för nu fick jag veta. Men tänker att om en vanlig hundägare får detta besked, vilket trauma det kan utlösa. Det är en chock och en jätte sorg att få reda på att ens hund inte får ett långt friskt liv. Nu visste jag att med bra mat, rätt träning skulle vi kunna ge Mea ett bra liv trots att hon redan vid 1½ års ålder börjat utveckla artros.

Meas lunch idag, kall lamm

nacke, en favorit. iIsynnerhet om den får avnjutas under syrenbusken i lugn och ro. Våran lilla Ferdinand. Jag ligger häääär och luktar på blommorna....

Njut nu vidare och ha en härlig Nationaldag. Tack för att du tuggade dig igenom min text, hoppas du orkar följa oss vidare.

Själv skall jag fira Svenskaflaggansdag, med lite ringträning med familjens minsting. Skall bli roligt.

// Birgitta

För dig som inte läst tidigare inlägg. Scrolla ned så kan du läsa dem.

Idag en dag som får bli två dagar i Meas liv.

Om du funderar på nedräkningen, så är du nu med om en av det viktigaste nedräkningar vi i vår familj är med om. Vi blundar och låtsas om att den inte finns, men hjärtat vet så väl....

Mea slappar gärna i solen. Väldigt gärna med nosen och tassen, på en lämplig plats, där det blåser lagom och där ingen kommer åt henne. Hon får njuta av livet så mycket hon vill.

Den 28/1 2011.

Som ansvarstagande hundägare och på uppfödarens önskan röntgades Mea så nära sin 1 årsdag det gick. Höften är färdig, ingen slitage har satt sina spår. 1 år är en optimal ålder att röntga en hund av storleken Lagotto. Jag åkte in till GBG med en oro i magen, som ni säkert förstår då jag tittat mig galen på Meas gångart. Det fanns ju inget som skulle peka på något annat än fria höfter. Mea sederades efter konstens alla regler. Lades upp på bordet och eftersom jag har klinikens förtroende fick jag hålla överkroppen i vaggan själv. Jag är väl bekant med röntgenspecialisten och såg i hans ansikte att han kände något.

Så här ser hennes höfter ut. Hon är 1 år och hennes höfter är slappa.  Detta var när man kunde välja att skicka in plåtarna till SKK. Vi valde att röntga, om ca 6 månader då vi trodde att en omröntgen skulle göra henne klart bättre. Jag är ingen expert och jobbar inte på SKK men hade vi skickat denna plåt hade Mea nog fått ett C. Lessen, orolig och misströstande körde jag hem. I hennes papper hade detta sett bra ut, men för Mea..... hur hade det sett ut?

Kan erkänna att det föll en tår utefter kinden den dagen. Inte min fina Mea, hon måste vara bra....

Idag blir det lite kort men i morgon kanske jag orkar berätta lite mer om Meas liv.

I helgen har jag varit i Skåne på vidarutbildning, en utbildning som gör att jag kanske kan förstå ett litet unns av vad som händer i kroppen om man inte är i balans.

Jag vill så gärna veta vad som är anledningen till Meas resa och varför...

Önskar er alla en fortsatt fin helg och var rädda om varandra. Ta ett djupt andetag och känn efter hur du mår i din kropp. Det är det enda du riktig och på riktigt har ansvar över. Hur mår just du?

// Birgitta

Hej

Idag ännu en solig dag.

Mea och hennes lilla syster Liza tog sig en sväng i natt och kom hem, skitna, våta och med massor av fästingar i pälsen kl 01.00.

Vad att göra! In i duschen med båda. Plockade säkert 50 fästingar som kröp omkring i pälsen. Efter duschen plockade jag några på mig själv innan jag kröp ned i sängen för några timmars orolig sömn.

Idag är hundhagen klippt och i ordning igen. Härligt med snälla grannar som hjälper till.

Dagen efter Mea varit ute och sprungit, är hon dämpad, stel och ofta haltar hon en aning på något ben. Det varierar på vilket ben, smärtan vandrar omkring. Hon ligger ofta för sig själv och drömmer sig bort, hon kan ligga och fokusera på en tuva eller som idag en vattenkanna. Nu mera får hon en värktablett dessa dagar. En av mina riktlinjer har varit att Mea skall inte behöva gå på starka tabletter, för att kunna fungera. Min syn på smärtstillande för kroniskt sjuka hundar är att man ger det mest för sin egen skull (jag får behålla min hund längre) än för hunden. Det är min krassa syn på djur som är sjuka, så sjuka att dom inte klarar sig utan piller.

Min (våran) Mea kom till oss den 13/1 2010. En snörik och kall vinter dag. Ibland hör man att vinter-hundar är svårare att få rumsrena osv.. Men lilla Mea vande sig att kissa i snödrivorna snabbt och enkelt. Hon blev så van att när snön tinade blev hon förtvivlad toaletten var ju borta.

Mea var en på alla sätt exemplarisk liten dam. Med för stor kostym och för stora öron. Så till den milda grad stora att, när vi var på BK kom de fram en kvinna och frågade - Men var har du köpt den söta cockerspanieln..

När Mea bott hos oss i 14 dagar började en fundering gro i min hjärna. Går hon som en valp skall? Varför känns det som något inte stämmer. Lite orolig och förvirrad ringer jag uppfödaren, det är ju faktiskt hennes hund, och hon bör ju få veta mina funderingar. Nej det är lugn, hennes mamma gick också lite snett som valp. Phu då hade jag tolkat saken fel. För 6 år sedan var jag inte så säker på att det jag såg och upplevde faktiskt var att lita på. Denna känsla diskuterades ofta oss i mellan och ingen varken uppfödaren eller jag ville tro att den stämde. Hennes föräldrar hade ju inga dokumenterade rörelse problem så varför skulle denna valpen ha det? Ingenting pekade åt det hållet. Föräldrarna var fria. Tidigare syskon var fria.

Mea kom till oss när syster Pia-Lotta "bara" var 6 månader. Så det var 2 små tjejer som hade kul med varandra och hittade på div hyss. För våran del blev det korta promenader, ständigt bärande på en valp eller unghund. Jag är väldig noga med att inga unga hundar skall promeneras. Så jag minns den tiden som en tid där jag ständigt hade en ryggsäck på magen och i den sov det en valp.

Vi hade stora förhoppningar, för denna lilla tjej. Hon hade fin päls, var uppe på sina ben och när hon visades som valp fick hon fin kritik. Så roligt det skulle bli att få följa henne och kanske så småningom få den stora glädjen att se hennes små telningar. För som sagt vad hon var en stor del i Galottens gen bank.

Mea är och förblir en bestämd, om än inte liten, dam. Idag vet vi varför hon inte tycker om att hundar springer omkring henne. Varför hon är otrygg när någon hoppar upp i sängen på natten. Jag vet också varför hon har varit en fantastisk tik när det gäller att hålla hemmet lugnt och stilla. Mea har och är fortfarande våran "alfa" tik det är hon som bestämmer var skåpet skall stå.

Önskar er alla en fin helg och en fortsatt underbar soldag.

I morgon blir det ingen Blogg, då är jag i Skåne på vidarutbildning.Återkommer om jag hinner och orkar på söndag kväll. Då är jag tankad med ny kunskap och njutit helgen med fina kursare.

För är det något som jag har att tacka min Mea för så är det all kunskap jag fått,och tvingats letat reda på, under de år hon bott hos oss. Kommer att vara henne evigt tacksam för detta. Jag har valt att se denna resan med tacksamhetens ögon.

// Kram till er alla Birgitta

29 dagar med Mea.

Ni som orkar följa oss på vår resa kommer nu att få följa Mea i 29 dagar. Vissa dagar kommer jag att pg av arbete missa men min tanke är att ni skall få följa Mea i 29 dagar framöver.

Jag vill börja med att presentera Mea.

Hon är född på Galottens kennel 20091109 döpt till Galottens Mea Culpa, enda tiken i kullen och med en uppfödare som hade gjort allt för att denna kullen skulle ha bästa förutsättningarna. Friska föräldrar, testade efter konstens alla regler. Hon sparades för att för att föra en viktig gen vidare i kenneln. Därför blev hon foder hund hos oss.

Varför bor hon hos oss?

Vi köpte Pia-Lotta i augusti 2009 från Pernilla, våran lyckligaste dag.

På My Dog 2010, frågade Pernilla om Mea skulle kunna få bo hos oss. Mitt svar var naturligtvis Jaaa men du får ringa Åke själv och fråga. Pernilla som är en handlingarnas kvinna ringde direkt hem till gubben och frågade, på en direkt fråga svara man naturligtvis ja.

Väl hemma frågar gubben min, hur länge skall hunden bo hos oss? Hmm svårt att svara på blev mitt svar, troligtvis livet ut. Min man är en tålamodets man och köpte det rätt av.

Vem kan motstå detta lilla underverk.

Det fick bära eller brista. Denna tjejen skulle bo hos oss.

Hon flyttade hem till oss på sin 8 veckors dag. Vilken lycka.

Mea Culpa = På min förskyllnad= det är mitt fel, betyder det på latin. Om jag den dagen förstått vad denna hunden skulle betyda för mig och för min kunskap vet jag inte om jag varit så lycklig, eller kanske hade jag varit i himmelriket. Mea är anledningen till att jag snöat in på anatomi och försöker lära mig allt.

Nu börjar en resa. En resa jag inte önskar någon.

Du är välkommen att följa den om du orkar, i 29 dagar framöver (med vissa dagars avbrott)

Hopps glömde kanske säga att det ni nu får följa är ett "hett" ämne att prata om i Lagottovärlden. Ber er alla om ursäkt redan innan, men detta är vår verklighet, och den kan ingen säger ingen ta ifrån oss.

Tur att detta är min blogg och det jag skriver är mina ord och kan inte raderas eller anmälas. Gilla det du läser eller skit i vilket.

Birgitta

När saker och ting förändrar sig snabbt, kan man då kalla det aprilväder?

Just nu är i så fall mitt liv som en storm i april.

Hej va det går och hoppsan va lite man kan hinna med.

Idag väntar ett stort "måste" den saat....deklarationen. Så jag skriver lite i bloggen i stället. Finns en massa som känns roligare och mer stimulerande. Staten vet ju ändå allt om en och försöker man smita hittar dom ju felet direkt. Så är det för oss småföretagare, dumma stollar som är lätta att hålla kollen på. Skicka bara ett lagom hotfullt brev och vi hoppar ut kallingarna. Jag gör så gott jag kan. Men en sak jag är så himla glad över det är att A-kassan, Arbetsfömedlingen och alla kontrollinstanser, som man som arbetslös ,lyder under. Får leta efter någon annan att terra. Jag jobbar vidare i världens goaste gäng. Lite annan form på arbete men det skall bli så himla roligt och känns så stort. För mig, hoppas gänget på Djurkompaniet kan stå ut med tanken  att "tanten" är på banan igen.

Smet ifrån städningen igår och åkte till havet med min kamera.

Vi gör alla våra strand fynd. Strandkråkan hittade en larv och jag hittade lugn och ro och en stund av ensamhet.

Blir alltid så förundrad över gräs, som växer på stranden. Hur kan något växa som står i sand och som hela tiden slit och rycks i. Något att fundera över. Ju mer det stormar desto rakryggade skall vi stå, samt sträva uppåt och framåt.

Tiden och regnet lämnar fåror i sanden. En del djupare än andra, såsom de fåror regnvattnet skapar när det söker sig till havet. En del vita fina andra mörka, ja nästan svarta. Livet lämnar även det ljusa och mörka fåror och alla fåror är i slutändan lika viktiga.

Ett strandfynd. En knotig stubbe som fått sina törnar men som är så vacker att jag måste fota den.

Ibland kan man känna sig vingklippt.

Stora strandfynd är väldigt vackra strandfynd.

Medans dessa funderingar, har vuxit fram har deklarationen och momsredovisningen blivit klar.

Så nu kan jag landa. Känna mig nöjd och se fram emot morgondagen. Som kommer att tillbringas i bilen till stor del och som kommer att bjuda på nya utmaningar. Utmaningar som jag ser fram emot. Som jag säkert, vissa dagar, kommer att  förbanna. Men kul skall det bli att återigen få jobba, i det bästa av gäng.

Njut nu av din dag och ta väl hand om dig.

Ååå nu höll jag på att glömma det viktigaste. "Bara" 18 dagar kvar.....

// Birgitta