Hej hopp igen.

Ni får stå ut med att jag tjatar och tjatar och tjatar, om min resa till Kenya.

Denna gången funderar jag lite över girafferna (Giraffa camelopardalis), dessa makalöst vackra djur som rör sig med sådan värdighet och som lurar våran hjärna hela tiden..

Lurar?.... Vadå?.. Jo vi tror att dom rör sig i ultrarapid men så är absolut inte fallet, dom är ganska rappa i benen och kan springa snabbt. Men vi uppfattar deras rörelser som otroligt långsamma. Så lätt lurad är människan. Man skall inte tro allt man ser och allt man hör.

 Giraffen är världens längsta djur. Med sin långa hals når giraffen upp till fem meter över marken och kan väga cirka två ton. För att klara av att föra upp blod genom den långa halsen har giraffen ett väldigt stort hjärta. Hjärtat väger cirka 10-13 kilo och är 60 cm i diameter. Dom har 3 ggr så högt blodtryck som oss. Giraffer är underbara djur, som vårdar varandra. Hanen äter från de högsta grenarna så honan kan få käka från grenarna längre ner i träden.

Va.. vad säger du? Har jag skit på näsan?

Ja hurru, du kan ta och städa dig om snoken, med din 40 cm långa, blåa tunga, och inte bara använda den för att plocka blad och grenar med.

En av kvällarna stod vi med en öl i handen och njöt av giraffer, zebror och antiloper. En underbar föreställning som naturen bjöd på i kvällningen. Ja tårarna föll även denna kväll. Jag blir helt betagen av att djuren kommer och visar upp sig för oss, trots att dom är så medvetna om vår närvaro och trots att människan gör dem så illa.

Ja människan gör giraffen väldigt illa. Den skjuts för att denna delen är en eftertraktad DAMMVIPPA.... ja du läste rätt. Det finns människor som köper giraffsvansar för att dom vill ha en lyxig dammvippa.

Va e det för fel på den mänskliga rasen, kan man undra? Tack och lov så finns det människor, som bevakar och skyddar dessa fantastiska djur. Som genom att få blod på sina händer, förhoppningsvis räddar utrotningshotade djur.

Å du just du kan hjälpa till med detta arbete! Hur.... jo lägg aldrig säger aldrig ut en selfie med dig själv, och ett vilt djur i något socialtmedia. Visa att du tar avstånd från denna galenskap. Djur är inga leksaker och finns inte här på jorden för att tillfredställa människan. Vi skall leva i samklang. Ett ostämt piano spelar falskt, alla tangenter behövs för en fin sång.

Hoppas av hela mitt hjärta att dom lyckas, så våra barn och barnbarn kan få chansen att se och njuta av dessa fantastiska djur. Att dom också får chansen att stå i kvällningen och se siluetten av detta fantastiska djur.

Detta vackra djur kom vandrande alldeles intill våra jeepar, i Solio. En magiskt vacker plats, med en helt otrolig skog. Morgon ljuset går inte att beskriva, det måste ses.

Tack för att du kikade in idag igen. Hojta om du tröttnar på mitt tjat om Kenya.

Jag kommer inte att tröttna. Det finns risk att jag snart dyker upp med en ny uppdatering av bloggen, så håll i hatten 

Jag är så tacksam att jag fick möjlighet att följa med på denna resan. Tack igen Zoom fotoresor.

// Birgitta

Min resa med Zoom fotoresor och Tom Svensson, till Kenya feb 2018.

Äntligen kom jag iväg på, vad som nu känns som, mitt livs resa. Med kameran i en alldeles för tung rygga gav vi oss iväg för 10 dagar i Kenya.

Jag börjar inte från början utan jag börjar och skriva om,det som berörde mig mest. Det som var anledningen till att jag reste till just Kenya.

Jag ville se den Svarta noshörningen.

Spetsnoshörning eller svart noshörning (Diceros bicornis) Har en spetsig mule, väl anpassad tillatt äta buskar. En vuxen spetsnoshörning blir ca 1,4 till 1,8 m i mankhöjd och kan bli mellan 3,0 och 3,75 meter lång. Den kan väga mellan 800 och 1 400 kg.Hannarna blir lite större än honorna.

Trubbnoshörningen eller vita noshörningen (Ceratotherium simum) är en art i familjen noshörningar. Namnet vit noshörning är en översättning av engelskans white rhino, som har sitt ursprung i engelsmännens missuppfattning av boerns namn "wyd muil", ungefär vid mule.  Har en bred mule, vilken är ämnad för att beta gräs. Kroppslängden (huvud och bål) ligger mellan 335 och 420 cm och boghöjden mellan 150 och 185 cm. Vikten varierar mellan 1 400 och 1 700 kg för honor och mellan 2 000 och 3 600 kg för hannar.

Vi fick den fantastiska ynnesten att se hur en Vit noshörning sökte kontakt och gosade, med en Svart noshörning

Den händer inte och att sen få möjligheten att fota denna händelse är inte många förunnat. Kan erkänna att tårar föll utmed kinden, av lycka och tacksamhet över att få uppleva denna stund, i tysthet med dessa underbara djur.

Redan på första safarin, har min dröm gått i uppfyllelse. Hur skall detta sluta?

Lejon (Panthera leo)

Ett gäng unga Lejon hanar, riktiga slynglar. Fick vi möjligheten att se under flera dagar. Så underbart roligt att se deras samspel och alla deras hyss. Tonårsgrabbar har mycket energi vilken ras dom än tillhör.

Den gamle mannen blev bara trött på allt ståhej.

Afrikansk buffel eller kafferbuffel – ett vilt oxdjur i Afrika. Ett djur som inte är att leka med. Kanske ett av Afrikas farligaste djur? Den frågar inte innan den anfaller. Guiden hade full koll om det fanns buffel i närheten om någon av oss behövde    gå ur jeepen.

Ett gäng elefanter Afrikanska elefanter (Loxodonta). Som upptäckt 2 Lejon som låg och vilade under en buske. Full fart framåt och ett väldigt trumpetande, lejonen skulle väck, kösta va de kösta vill...

Denna lilla elefantgrabben roade oss under 20 härliga kvällsminuter. Kaxade och försökte skrämmas, blev rädd och sökte stöd hos morsan. Sen nya krafter och mera bus. Underbara lilla grabb, hoppas du får ett långt liv och klarar dig undan tjuvjägarna. Blir sorgsen när jag tänker på människans framfart med sina skjutgalna fingrar. Hur kan någon bara tänka tanken att rikta ett gevär mot något så fantastiskt som en elefant.

Sista safarikvällen, fick vi den stora ynnesten att se en leopard mamma leka med sin unge i en ravinfåra. Vi satt länge och njöt av denna makalösa upplevelse. Att få se en leopard är stort och med en unge tillhör inte vanligheten enligt vår guide. Plötsligt tröttnade de på bus och lek och försvann, in i en buske..

Mamma leopard hittade vi efter en stunds letande, liggande nere i ravinen. Men var är ungen?....

Utan minsta förvarning dök den upp i trädet framför oss. Där försvann min möjlighet att se klart, genom tårar ser man inte så bra. Gråta och fota är ingen bra kombo men tårar av tacksamhet och glädje kan jag gärna ta.

Så var The big five fulländat.

En fantastisk resa med så mycket känslor. Ja jag var resans grinigaste kärring, tårar av tacksamhet, ödmjukhet och glädje har flödat. Ja jag erkänner det räcker jag ser bilderna och skriver om det så berörs jag till tårar.

Jag har full förståelse för att man kan drabbas av Afrikasjukan, dvs en ständig längtan tillbaka.

Tack Tom Svensson & Alexander Elmqvist/Zoom fotoresor, för fantastiska dagar, mycket ny kunskap, massor av skratt och stunder av eftertänksamhet. Tack alla ni som gjorde mina kvällar och stod ut med mina tårar.

Hoppas vi snart ses igen.

Å till dig som funderar på Afrika, bara åk, du kommer att få en upplevelse för livet. Hemma igen är du en förändrad människa, kanske en aning ödmjukare och mycket rikare.

Tack för att du tog dig tid att kika in och läsa min blog. Resan till Kenya fortsätter. Det finns så mycket mer att skriva om.

// Birgitta

Hej Hopp.

Önskar dig en fin julledighet och ett riktigt Gott Nytt År.

Några lediga dagar ger lite tid för eftertanke. Planering av kommande år. 2018 innehåller många kul saker, spännande händelser , fotoresor, en del händelser som jag inte styr över, men som hur det än blir kommer att bli bra. Samt några sura "äpple" som jag måste ta tag i 

Det jag inte kan påverka, bekymrar jag mig inte om.

Det jag kan påverka, behöver jag inte bekymra mig om.

Men titta tillbaka lite på den sista tiden är tillåtet.  Jag gissar att du inte har missat att kameran är en ständig följeslagare och en källa till ny kunskap och nya vänner.

Nyfikenhet, och kunskapstörst är två saker som för mig går hand i hand.

 Har under hösten lärt mig en hel del om beskärning och planering av mina bilder. Finns en massa till, jag vill lära mig. Planerna är en kurs hos en av mina fina fotovänner under våren. Vi skall "bara" hitta tid för det.

Barnbarnen är en ständig källa till glädje och oro. Högt älskade fotomodeller.

Att ha kul framför kameran är A och O. Älskade ungar tack för att ni ställer upp så jag får träna.

Mitt gömsle. Har blivit ett andningshål. Dit smiter jag ut så fort jag hinner. Rådjur och fåglar visar med glädje upp sig, om man mutar lite med godsaker förstås

 Det kostar morötter, pellets, korn, solroskärnor, jordnötter och en del äpple. Men det är värt varenda penny att få uppleva dessa djur så nära intill.

Liza.

Pia-Lotta

Scattis.

Humlan "valpis"

Det fyras gäng är en ständig glädje i detta huset.

För er som saknar Iso bland husets hundar. Kan jag berätta att hon numera är en Stockholmsböna. Hon valde att flytta med syrran hem till hennes familj.

Jaegersparken i Danmark

Älgsafari Markaryd

Björnresor i Finland

Universeum i Göteborg.

Samt några ställen till har hunnits med under året. Super roliga resor, kurser och träffar med nya och gamla fotovänner.

Flera av dessa vänner kommer att vara en stor del av mitt 2018. Vänner som förgyller mitt liv inte bara genom att vara "vänner" dom delar frikostigt med sig av sin kunskaper.

Ett litet gäng av oss tjejer, väntar spänt på att februari månad skall komma, då väntar ett livsäventyr för oss.

Stenskvätten, skiter i  vädret den kommer som sig bör i slutet av dec. Juldagen såg jag den första vid fågelmataren. Blir så glad för varje ny individ som dyker upp och vill ta för sig av maten.

Julen regnade bort. Men. men... det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder.

Tack för att du kikade in just idag!

Hoppas du får en fantastisk Nyår och ett härligt 2018.

Kom ihåg:

Om du oroa dig i förskott, är det som att betala ränta på ett lån du aldrig fått.

// Birgitta

Jaegerparken i Danmark gjorde ett stort intryck på mig.

Gubben och jag styrde kosan dit i helgen. Han är inte intresserad av parken, men Köpenhamn lockar alltid. En komboresa, jag fotar, och vi samlar kraft och äter och dricker lite extra gott. Han börjar vänja sig (hoppas jag) vid att alltid ha en kamera i sällskap på resorna.

Parken är vacker i sin höstskrud. Denna gången är Kronhjortarna lugna och går i små, små grupper och betar.

Kronhjorten är vaksam på allt som rör sig. Vinterpälsen börjar komma och flugorna verkar inte besvära så mycket längre. 

Nyfiken .. jag?

Mumma med bark... ja ja smaken är olika.

Regnar det idag kommer det uppifrån...

Stackars Dovhjorten hade mycket att stå i. Rusar mellan sin flock och flickor som villat bort sig. Han for fram och tillbaka helt okontrollerat mellan dungarna. Kärlek är jobbigt, man måste anstränga sig för att hålla den vid liv.

Brunst tid för Dovhjorten, gör att dom samlar sig i gigantiska flockar. Sist jag var i parken gick dom i små flockar och var ganska skygga.

Smygfoto eller bild av en papparazzifotoraf?

De mörka hjortarna, i flocken är om jag förstått rätt Sikahjortar.

Hjortarna samlade sig, sprang( gå kan nog inte denna hjorten) mellan dungarna och fälten. Vaksamma och nyfikna på allt som rörde sig.

Sikahjorten blandade sig i Dovhjortsflocken. Såg kanske ett 10 tal av denna hjort men den är så skygg. Denna killen upptäckte mig, för sent, och stelnade till bråkdelen av en sekund. Fokuserade och bedömde mig, är hon en stubbe, e hon en fara eller varför står kärringen där.

Gick in i parken på söndag morgon, för att fota lite hjortar till. Kanske få det där fotot jag så gärna ville ha med hem.

Men va fn....det var fler där som väntade på något.

Hubertusjakt och folk i massor. Tänkom tanten... fota hästar och folk. Skall erkänna hästar e jag lite mätt på och folk, ja du som känner mig vet vad jag tycker om det...

Här kommer räven....jagad av ett stort taggat gäng ryttare på lika taggade hästar.

Det dundrade i marken, när klungan kom ner för backen.

En del rider i aningen lite för lätt sits, och lite högt stöd i tygeln. Många härliga stilar fanns att beskåda.

Alla lika glada. Skratten ekade mellan träden, leran skvätte och det dundrade i marken.

Gammal som ung såg ut att njuta av dagen.

Man måste inte vinna eller ligga i täten för att ha roligt med sin häst.

Så såhär lite efteråt var det riktigt roligt att komma på Hubertusjakt. En gång häst tjej alltid hästtjej. Med åldernsrätt poppade det upp en massa minnen som bidrog till att jag stod småleende och njöt av dagen.

Lämnade en bedövande vacker park, när regnet började lägga sig som dimma på linsen. Allting har ju ett slut.

På lördag-söndag, väntar nästa fotokurs med Zommresor-fota i regnskogsmiljö i Göteborg på Universeum. Fota på tropikavdelningen med fina Anders Geidemark och Tom Svensson. I sällskap med flera härliga människor, från tidigare resor. Skall bli så roligt att träffa alla duktiga fotografer igen och lära mig mer.

Tills dess får vi roa oss så gott det går även om det inte alltid blir 100 rätt.

Hoppas du får en fin vecka och veckoslut å Tack hurru för du kikade in och orkade ta dig igenom en lång blogg idag.

Stort Tack till er som gjorde det möjligt för oss att komma iväg. Ni är guld värda.

// Birgitta

Var tar hösten vägen med oss i år?

En fråga som känns väldigt befogad för min del i år.

Hösten betyder svamp och lite ångest. Allt det goda som bara står där och retas, som jag inte vågar plocka.

Gör numera inget där livet är insatsen, jag väljer att krypa på marken och fota istället.

Gick ut en sväng idag för att rensa hjärnan på tankar, samt för  njuta av djur och natur. Men vet inte vilket som var värst älgalusen, som bet mig i hårbotten och nacken. Eller tyskar som pratade(skrek) som om elden var lös i skogen. Glad var jag att dom inte gick rakt över mig när jag fotade grodperspektiv.

Varför går man ut i naturen när man inte njuter av tystheten och djuren?  Allt levande och dött flydde i panik av dessa skränande människor. Allemansrätten är en gåva men man får inte missbruka den hur som helst. Det krävs ödmjukhet och förstånd i naturen. Så snälla prata med små bokstäver när du är ute bland alla djur. Du är en gäst i deras hem.

Naturen fyller skafferiet, fåglarna samlar och lagrar mat för kommande vinter.

Kossorna kikar lite extra, och ser ut som om dom undrar. När får vi komma hem till ladugården och in i värmen?

Vi eldar upp allt vi samlat på oss under sommaren. Vet inte vem som släpar hem allt men jisses så mycket       S K I T det samlas i ett hem på några månader.

Någon tröttnade lite snabbt idag. Fördelen med att bo på landet, jobbet väntar tills i morgon och man kan lämna allt där man står.

Sitter i mitt "gömsle" så fort jag får en stund över. Fota fåglar är ett bra sätt att öva snabbhet och hur jag vill ha mina bilder. Helt underbart att gömma sig en timma då och då.

Just nu är gillar jag blekta kort och vissa passar bra att bearbeta om.

Borde göra som titan, köra lite gympa innan maten.

Vad har hösten med sig för oss i år? Magkänslan är inte 100 men kanske, kanske blir det bra. Förändring är bra om den inte är dålig. Brukar komma något gott ut av det man har svårt att förstå och släppa till sig.

Får kika förbi förgrunden och fokusera på det som syns i fjärran.

Hoppas du får en fin vecka och tack för att du kikade in i bloggen igen.

// Birgitta

Mångalen eller bara helt galen.

Jag har alltid varit fascinerad av månen. Denna månaden har det nog gått mig åt huvudet

Allt började med en kväll i Linköping när jag inte kunde somna, utan tog min kamera och gick en kvällspromenad.

Där satt kråkan och månade sig på taknocken, måste väl heta så, för när man sitter i solen heter det ju sola sig.

Detta foto kom inte till helt smärtfritt. Just innan jag skulle knäppa, upptäckte jag att jag hängde över en stängseltråd. Aaaaningen svårt att hålla kameran still när 12volt gör sig påmint i armhålan.

Men skam den som ger sig  Allt för konsten 

 Månbevakning, halvmånen var ovanlig halv och klar denna sena kväll i mitten av månaden.

Jag filar på kamerainställningen, vill så gärna få bilden så klar som möjligt. Hmm någon som är fotoproffs tröstade mig med att det går inte, att få det som jag vill.

Skam den som ger sig!

Igår var han äntligen full. Jag väntade, väntade och väntade. Plötsligt kikade han fram över träden. Ut med kameran och stativet.

Skam den som ger sig 

Månen var på ett strålande humör igår, ställde villigt upp som modell. Det var bara och testa, göra om, svära, och känna sig nöjd. Fryser gör jag alltid när jag kvällsfotar. Av någon outgrundlig anledning har jag aldrig, jacka på mig. när jag rusar ut med kameran.

Skam den som ger sig!

Jag blir lika stum av förundran, varje gång jag ser kratrar, bergsformationer och skuggor på denna så avlägsna satellit.

Månen (Luna) är Jordens enda naturliga satellit. En satellit är ett föremål i omloppsbana. Månen är en ovanligt stor satellit och den femte största i vårt solsystem.

Efter Solen är Månen det ljusaste föremålet på himlen, trots att dess yta egentligen är väldigt mörk. Dess framträdande position på himlen har sedan tidigt i mänsklighetens historia gett Månen en viktig roll i kultur och mytologi.

Den roterar runt sin egen axel i samma hastighet som den roterar runt Jorden. Därför ser vi alltid samma sida.

Månen har en solid järnrik inre kärna. Den yttre kärnan består främst av flytande järn och har en radie på 300 km. Runt kärnan ligger ett flytande lager av magma.

Månens totala diameter är 3476 km. Ytan består av sten och sand med liknande sammansättning som de stenar som återfinns på Jorden.

Kommer månen över träden
Med sitt milda skratt
Kom till mej älskling
Vän och kumpan
Mjukt som en uggla
Tyst som en katt
I dag var vi vuxna men
Nu är vi barn
Vi rymmer ut under månen i natt

// Ulf Lundell

– Det finns inga som helst vetenskapliga belägg för att månen påverkar oss rent fysiskt, mer än som en naturupplevelse. Månens faser beror på var månen befinner sig i förhållande till solen och jorden, men dragningskraften är densamma hela tiden. Att månens faser skulle påverka oss människor är bara nys, säger Claes-Ingvar Björnsson, professor i astronomi vid Stockholms universitet.

Å där sprack det... då måste jag vara galen

Skam den som ger sig. Vara galen är rätt ok det med, får väl lära mig leva med det.

Hoppas du får en trevlig och mysig helg.

// Birgitta

Nu har jag gjort det igen!

Varit med på en foto workshop/fotoresa. Denna gången med Zoomresor och Anders Geidemark, en av Sveriges främsta naturfotografer. Säger bara waoo, vilken resa! Vi åkte till Jaegersparken i Klampenborg, Danmark. Fotade på morgonen och på kvällen, under 2 dagar. På dagen delade Anders med sig av sina fantastiska fotokunskaper. Vi åt fantastisk god mat, drack gott vin och skrattade mycket, på kvällarna. Träffade en handfull underbara fotografer som alla bredvilligt hjälpte en "tant" med kameran, vinklar, iso, bländre osv...Måste säga att mer prisvärd resa har jag sällan gjort. Länge sedan jag känner att jag utvecklat mitt fotande så mycket som i dessa fantastiska människors sällskap.

Målet med resan var att fota Kronhjort, det blev en hel del Dovhjort och Sikahjort också.

Kronhjorten (Cervus elaphus hanglu) Ett klövdjur, som i vuxen ålder väger ca 200 kg. Den lever uteslutande på växter.

Dess skönhet, dess grace och dess respektingivande uttryck har, i kombination med dess ofta framgångsrika agerande, gett upphov till fascination, mytbildning och sägner.

Hallå brudar jag är redo. Kronhjorten gör brunstgropar. Tittar du riktigt noga på fotot så ser du att han kissar, sig på kroppen. Urinen innehåller massor av dofter som berättar för tjejerna att här kommer det en viking som kan och vill. Fixat rakvattnet för i kväll e det raka rör som gäller.

H A L L Å....va e brudarna?..

Ahhh där är ni ju!

Meeeennn..... vänta stick inte, jag vill ju bara snacka med dig.

Lilla hjärtat du blev väl inte rädd?

Vi sticker, dom vuxna kan roa sig bäst dom vill. Man får ju skämmas.

Letar  vidare i omgivningarna.

Ingenting här, ingenting där.

Det gäller att feja sig om man skall ligga på topp. Ja va fn... det kliar så in i helv...

Någon som kan fatta, hur trött man kan bli av att springa runt å bröla? ( läs, sköta mansgörat  )

Så lugnt och skönt, när grabbarna tar en middagslur.

Ett sista BRÖÖÖÖL, innan jag slaggar för natten.

Nu tar jag natt, sover några timmar för att i arla morgonstund, börja om från början.

Men hallå "kärring" GÅ NU! Jag vill sova!

Dovhjort (Dama dama). Introduserades i Sverige för ca 500 år sedan. Dovhjorten har prickar i pälsen, karakteristiska horn, och en ganska lång svans, 10-15 cm.
Hjorten kan väga upp till 140 kg, hinden väger ca hälften. En ganska skygg hjort.

Ja du å du vill? Du stör mig mitt i maten!

Sikahjorten (Cervus nippon) Härstammar från Asien. Varierar mycket i storlek, 40-140 kg. En mycket skygg hjort.

Det var extra roligt att få äran att fota dessa djur.

Ja du nu drar jag. Nog med föreställningen för i kväll.

Resan gav många tillfällen till foto, skratt och glädje.

Det som genomsyrade denna resa var den fantastiska upplevelsen att gå bland vilda djur, uppleva en liten del av deras livsdans, tillsammans med underbara, roliga och mycket duktiga människor.

Tack alla ( ingen nämnd, ingen glömd) för en fantastisk helg.

Å du som tagit dig tid att kika in och läsa om min helg i Danmark. Tack för att du tog dig tid.

// Birgitta

ÄNTLIGEN!

Höstresa men Rovdjursland till Norra Finland är en lisa för nerverna och ett fantastiskt sätt att ladda batterierna.

Som mina vänner redan vet är jag inte bara tokig, jag är björntokig också. Vilket innebär att jag tar alla möjligheter att sitta i gömsle ute på en myr och njuta av naturen och vänta på att Nalle skall komma och visa sig. Väl hemma från en sådan resa går man på moln och har en inre lycka som är svår att beskriva.

Denna resan blev extra kul och givande. Vilka fantastiska resekompisar.......Per, Britt-Marie, Catherine,Kenneth, Björn, Peter, Erling, Lars, Curt, Sven, Ronny och till sist men inte minst Magnus. Tack för all hjälp. Tack för alla goa skratt. Tack för alla bilder ni delade med er av och Tack för alla historier och livsberättelser. Skrattar fortfarande över ....ni vet vad

Känslan, när man sitter och väntar, plötsligt får se en björn kika fram bakom trädet. Är svår att beskriva. Då snackar vi att man är här och nu!

När hon sen vågar sig fram lite, slutar man andas.

När en vaksam liten Silvia, sen väljer att visa upp sig i sin fulla skönhet infinner sig en lycka och ett rus. Först då börjar jag funka och kan tänka foto igen.

Brutus, områdets största hane närmar sig genom skogen.

Han tar en extra sväng, plötsligt dyker han upp alldeles intill gömslet.

Visar upp sig, promenerar runt i mossen. Vattnet stänker, fåglarna retas, inget berör denna coola kille.

På andra sidan sjön, kanske det kan finnas lite gott att stoppa i magen.

Nej, du där fanns inget.

En rörelse på andra sidan, en ny individ dyker upp. Troligtvis en ung hanne, kollar om kusten är klar. I kväll var den inte det,  han vände snabbt tillbaka in i skogen igen.

Väntan kan bli lång så då fotas blommor och blader, skuggor och speglingar. Kameran måste gå inställningar finslipas.

Övning ger färdighet.

Ops ....där kom han igen den fina, fina , Brutus.

Nytt objektiv ger nya möjligheter. Regnvåt mark, Brutus sjunker djupt, går målmedvetet genom myren. Brutus är i sin glans ålder ca 15 år gammal, han toppar sin vikt snudd på 400 kg nu, innan han går i ide.

Resans höjdpunkt, är om jag får se järven. Denna killen hämtade mat i åteln, stack till skogs och gömde den. Samtidigt passade han på att märka revir på många ställen.

Klockan 21.00 kommer natten. Sista bilden blir på kråkan, innan ruggugglan kryper ner i sin sovsäck och inväntar morgonen.

Kan jag få sitta här och filosofera en stund?

Nähä inte det....

Då sticker jag väl från dessa förb...fåglar.

Ja vi hade regn å regn å regn men det berörde varken Brutus eller oss. Bara att skaka av sig och gå vidare.

Ja det finns annat att fota, några bilder blev det på fåglar också.

Ja du Brutus jag förstår vad du tänker.

-Sitt inte där (kärring) låt mig äta och snart skall jag sova. Vi ses kanske nästa år igen. Ja resa är bokad om någon mot förmodan skulle fundera på det.

Tack för att du kikade in och orkade läsa mitt långa inlägg.

Hoppas du får en härlig vecka och är rädd om dig.

// Birgitta

Den 19/8 2017.

Äntligen blev den av den efterlängtade kennelträffen. Det är så fantastiskt roligt att få se valparna och träffa alla fina valpköpare.

Pia-Lotta - Scattenkullen kom nästan alla, det blev ett kärt återseende. Det händer mycket med en hund mellan 1-2 år och många av dem har jag inte träffat på ett helt år.

Liza -Scattenkullen var det fler som hade förhinder. Men det var ju inte så länge sedan dom flyttade.

Samling vid pumpen. Medans kaffe, saft och bullar slank ner träffades gamla och nya vänner. Frågor besvarades och hundar bekantade sig. För trots att dom är syskon måste dom lära känna varandra på nytt, varje gång dom ses. Hur luktar du idag, vad har hänt sen sist, vilket humör är du på och trivs du i din flock? Ja alla de frågorna ställer sig både hundar och hundägare just i den stunden dom möts. Man har bara 1 gång på sig att göra ett första intryck.

Pixel i väntan på den obligatoriska flockknytarpromenaden. En skogspromenad på 25 minuter och alla hundar har fått en chans att bekanta sig och hussar och mattar fått en välbehövlig snatterstund.

Efter promenaden visade Carol & Pixel hur nosework går till.

Carol fixade en liten provapåbana så alla fick möjlighet att prova.

Bulten var först ut. Vaoo godis i kartongen!

Kikki & Mysak, var gulliga och visade hur saksök går till. En kul akivitet för de minsta vovvarna.

Jalle är en kille som vet vad han heter, vem hans familj är och vilken leksak han gillar bäst.

"Lilla" Alba trivs bäst hos sin husse. Lyssnar du så slappar jag, husse.

"Stora" Alba kan lyssna själv.

Småtallarna var lyckligast, äntligen är vi ett gäng igen och busa är livet. Alba, Jalle och våran lilla Humlan hade aningen svårt att fokusera på uppgiften.

Samla alla på en bild är inte enkelt. Fel kamera åket med till Bygdegården.

Så ni får hålla tillgodo med 2 bilder.

Hungriga, törstiga anlände vi till bygdegården där god mat väntade.

Tack finaste Elisabeth (min fina dotter), & Anne ( Scattis reservmatte) för allt jobb ni lade ner i köket och för den goda, goda maten och Jacob (Scattis reservhusse) för diskhjälp och städhjälp. Så roligt att du kom.

Äpplekakan gick inte av för hackor.

Mellan mat och efterätt kom Anna från Ullaredes Hundcenter, höll en bra föreläsning för oss. Med inriktning på hundens beteende.

Den fångade mångas intresse och jag tror vi alla fick en tankeställare.

Tack alla fina valpköpare för att ni kommer.

Tack till mina uppfödarkollegor som kommer och delar med er av er kunskap.

Tack till er som hjälpt till med städning, omkringpyssel & glada tillrop.

Tack alla fina valpköpare för att ni alla förvaltar era hundar så fint.

Tack alla för vinflaskor, ölflaskor, bröd, böcker och blommor.

Å sist men inte minst Tack till vädergudarna som lät solen skina över oss hela dagen.

Känner mig som världens rikaste, med er alla i min familj. 

Nu laddar vi om för en ny träff nästa sommar. Å vem vet då kanske kenneln vuxit med ett nytt gäng valpköpare om allt vill sig väl.

// Birgitta

Hoppsan nu var det länge sedan jag skrev något.

Ibland kommer livet lite ivägen för planerna.  Har haft en omtumlande tid i mitt liv men nu är jag nog på banan igen.

Som många av mina vänner vet, har jag hunnit med en resa till Norra Finland. Närmare bestämt till Wild Brown Bear, Varitus

Wild Brown Bear, Vartius ligger vid Finsk/Ryska gränsen, är en fantastisk plats där djuren kan leva i lugn och ro i sin naturliga miljö. Mellan Finland och Ryssland, finns ett 2 mil brett ingenmansland. Ingen får beträda, jaga eller vistas där. På Ryska sidan ligger ett stort naturreservat, vilket ger djuren ett otroligt stort område att luffsa på. Med vetskapen om detta, är ödmjukheten ännu större när dom väljer att komma och visa sig för mig.

Årets tjejresa med Rovdjursland blev inte bara en härlig naturupplevelse, den gav mig också flera fina nya fotovänner. Vilka härliga kvinnor jag fick möjlighet att lära känna. Hoppas få möjlighet att resa tillsammans med er fler gånger. Några av oss har redan bokat tjejresan 2018 skall bli så kul att fota ihop igen.

Gömsle 1: Så lågt till tak att jag efter 1 natt kröp ut med " skurgummsknä"

Ett gömsle där man såg åt många håll och kunde fota fina miljöer, så det var det värt. 

Ståtlig herre visar upp sig första kvällen. Han är kallad Aulis eller som Magnus önskar Quasimodo för han är så lik honom. Inte Magnus alltså utan björnen.

Jag tror jag luktar på blommorna.

Ungbjörnar som just blivit frånstöttta från sin mamma.

Såhär långt norr ut, går björnungarna med sin mamma i 2½ år. Medan längre söderut stöts dom bort redan vid 1½års ålder.

Bjärven, han kallas så för hans ansiktsteckning liknar en järvs. En kille med som alla smågrabbar, massa spring i benen.

Tror detta är ett favofoto. Baby Lumikki, hon heter så för hon är så lik sin mamma Lumicci 

Lumikki på finska betyder snövit så det är väl ett passande namn.

Nattfoto på lilla Baby Lumikki.

Bjärven funderar på varför vi sitter där i den holken.

En av kvällarna var det lite oro i skogen. Bjärven kom farande som skjuten ur en kanon.

Strax efter kom denna Aulis vankande. Han blev lite väl närgången, enligt mig. Han nosade så nära gömslet, att jag inte kunde se hans nos när jag kikade ut genom gluggen.

Som du ser är detta en kille som tagit strid några gånger.

Uppskattningsvis är han 15 år gammal. I det vilda blir björnarna ca 30 år gamla.

En ny hona dök upp. Hon var i brunst och luktade på allt, strök sig mot träden och gick rakt över buskarna. Ett typiskt brunst beteende, lämna doftspår på allt som kommer i deras väg.

Aulis

Sista kvällen dök en "nygammal" hane upp igen,Coliette. Han var efterlängtad, då han inte visat sig på 1 år. Området näst största björnhane.

Ögonkontakt!

Efter att ha sovit ett par timmar fanns det tid för lite "fotalitevadsomhelst" Kurrar fanns det gott om både stora och ungar.

Domherrarna tackade inte nej till solrosfrö.

Jag tror detta är en Kricka men är inte säker. Den fastnade på många bilder.

Det blev en hel del iväntanpå bilder.

Men jag vet inte om Järven trots allt var topp fotot. Att få se och fota ett rödlistat djur i sin egen miljö känns stort.

Denna killen är döpt till Banditen, för det ser ut som han har en mask i anskitet. Han hade en liten fru som stuttsade omkring, henne fick jag bara se hann inte fota.

Järven går eller springer inte, utan hoppar fram så man ser den lätt när den kommer.

Nu gör jag som björnen Aulis, lufsar vidare.

I början av september åker jag tillbaka igen. Hoppas då att jag får träffa några björnar och kanske se ungbjörnarna igen. Fota björn i en skog som klätt sig i höst skrud skall bli roligt.

Har även bokat en resa för att fota hjortar även det i sept. Hjorten brunstar på hösten och det skall bli så roligt att få se och fota det. Den resan skall jag göra med en av mina fina fotokompisar, från björnresan.

Tack för att du orkat kika på mina bilder och för att du följer min blogg. Jag är lite slarvig med att uppdatera.

Nästa rapport kommer nog att komma från våran kennelträff nu i mitten av augusti. Skall bli så roligt att äntligen få träffa alla fina valpköpare igen.

Hoppas du får en fin vecka, i morgon är det fredag och då styr jag bilen hem till mitt lilla hem där hemma.

// Birgitta