Min svärmor fyller 99 år.
Sitter hos min svärmor med hennes nära och kära, det ger mej anledning att fundera över vilket liv hon haft.
Hon är första barnet, till paret på bilden, i en barnaskara på 8 st. Hon är född 1914.
Redan som 13 åring fick hon flytta hemifrån för att, som det hette, ta plats.
Tänk, att som ensam 13 åring börja jobba som barnflicka i en "fin" familj. Så mycket hemlängtan, så många tårar och vilken rädsla hon måste känt. Att från hemmets trygga famn, vandra iväg, för att arbeta i stan. Det var sanneligen ingen som körde, eller följde henne till hennes första "plats" hon fick vackert gå milen in till stan, med sin lilla packning i handen.
Hon har berättat att hennes mamma, resan till ära sytt en kappa, omsydd av pappas rock. Så en viss stolthet kände nog den lilla 13 åringen när hon vandrade iväg.
Den första platsen blev inte långvarig, då hon led av en fruktansvärd hemlängtan, grät hon mycket och gick i sömnen. Fina frun lät meddela hemmet att hon kunde inte få vara kvar, för man kan inte ha en som gick i sömnen i huset.
Hon fick på nåder komma hem igen, då hennes far var av den bestämda sorten, ekonomin räckte inte till för att "fö" henne.
Efter ett par platser som barnflicka, fick hon som 15 åring plats på Stora Hotellet, i tvätteriet. Tänk er tanken, en 15 åring med 2 års arbetslivserfarenhet, sliter i ett hotelltvätteri. Inneboende i ett hyresrum, mil från mor och far.
Ledig 1 dag i veckan, om hon hade tur. Dagen användes till att promenera till hemmet, för att under ett par timmar hjälpa mor med småsyskonen.
En del av lönen skulle betalas hem till mor och far. Det var inte förhandlingsbart.
Svärmor har berättat att hon grät, när hennes mor berättade att hennes 8.e syskon var på väg. Hon grät och önskade syskonet ogjort, för nu fick mor och far en mun till att mätta. Vilken ånger hon i hela livet känt, för att hon önskade att han inte skull komma. Han dog i spädålder. Svärmor har aldrig förlåtit sig sina tankar.
Som ung flicka stog hon på trappan utanför tvätteriet, såg en stilig ung man passera med en konduktörsväska på magen. Den mannen blev efter några år, som festfolk, hennes älskade make. När giftemålet var ett faktum fick hon sluta sitt arbete, för en gift kvinna var inte önskvärd i arbetslivet.
De unga tu hittade så småningom ett boende, en liten 2 rummare på 53 kvadrat, som förblev hennes hem i 57 år. I den lägenheten växte den lilla familjen upp, mannen vårdades under en lång sjukperiod, där servade hon sin familj och såg till att den lilla familjen fick vad den behövde. Hon och hennes syster, hjälpte sin far efter det att han blivit änkling i relativt ung ålder, Tvättade, städade lägenheten och såg till att han fick mat. Så under flera år skötte hon 2 hushåll.
När barnen kom i skolåldern, blev hon erbjuden ett städjobb i fabriken, en arbetsplats hon sedan blev trogen resten av sitt yrkesverksamma liv.
Sparsamhet, arbetsamhet, plikt och försiktighet har präglat hela denna kvinnas liv.
När hon var fyllda 92 år, skadade hon sig och fick byta boende. Ett av hennes önskemål var att inte tvingas bosätta sig, på samma boende som sin lillebror. "jag orkar inte passa upp på honom mer"
På 99 årsdagen, sitter hon och funderar på vem hon skall betala för kalaset, jag vill inte vara skyldig för något.
Alla syskonen är idag borta.
Känner en sådan vördnad för denna kvinna, hon har slitit hela sitt liv. Sitter där så nöjd och belåten. Gläder sig åt de små detaljerna. Hon kan i dag unna sig att vara lite snurrig, tänka dom tankar som passerar förbi.
Jag kan inte låta bli att fundera på dagens referensramar.
Vi är fattiga, om vi inte kan åka på semester,om vi inte har sista telefonen, om vi inte har en bra data, om inte barnen kan ha lika fina kläder som "alla" andra barn, om vi inte kan ha 2 bilar, som vi så väl behöver, om vi inte kan köpa hund till familjen osv...
Ja visst tiden ser annorlunda ut nu. Men kanske skall vi vara lite mer glada för varandra och för den tid vi får tillsammans.
// Birgitta
Copyright text & bild: Birgitta Lindström
Inga bilder får användas i något sammanhang utan skriftligt godkännande av fotografen.